Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Leif GW Persson

Hans löfte om Palme- mordet är inte sant

Krister Petersson, chefsåklagare för Palmeutredningen. Foto: MICHAELA HASANOVIC / MICHAELA HASANOVIC
Olof Palme Foto: STEFAN LINDBLOM / TT NYHETSBYRÅN
Lisbet Palme Foto: PATRIK ÖSTERBERG / IBL

I torsdags var det 33 år sedan Olof Palme blev skjuten och därmed dags för det enda ständigt återkommande inslaget i de kriminalprogram som vår tv-vardag ger oss. I ”Brottsjournalen” på TV4 hade vi besök av åklagaren Krister Petersson. Den senaste i raden av förundersökningsledare för det ännu ouppklarade mordet på statsministern.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Petersson är en sympatisk karl. Långt ifrån obegåvad med en stillsamt humoristisk framtoning. Det som gör honom intressant på allvar är dock att han redan kort tid efter att han tillträdde sitt uppdrag gick ut och lovade svenska folket att han skulle ge dem lösningen på mordet. Något åtal mot gärningsmannen kunde han visserligen inte utlova men däremot skulle han berätta för oss vad som egentligen hände den där fredagskvällen på Sveavägen för mer än trettio år sedan. Vem eller vilka som gjorde det. Och varför det blev som det blev för det där med var, när och hur det hände vet vi ju redan.

I en saklig mening är detta ett häpnadsväckande uttalande långt utöver den Gilla läget-inställning som är den vedertagna trosbekännelsen när man ska utreda ett grovt brott. Återstår den trista kamerala detaljen om det som Petersson säger är sant.

Själv tror jag inte det och skälen till detta är två. Dels är jag väl insatt i utredningen och inte minst frånvaron av vägande bevisning i förundersökningsmaterialet. Dels har jag en omfattande erfarenhet av polisiärt utredningsarbete och de svårigheter som uppstår när man skall styrka saker bortom rimligt tvivel. 

För mig återstår bara två möjligheter att klara upp mordet på Olof Palme. För det första att gärningsmannen självmant erkänner och dessutom kan styrka sitt erkännande med teknisk och annan bevisning. För det andra en mycket speciell omständighet om man nu skulle hitta mordvapnet som inte handlar om ballistiska jämförelser utan annat som gäller DNA och andra fysiska spår på vapnet.

En helt annan sak. Om jag får välja hoppas jag att jag har fel och Petersson har rätt.       

 

Christoffer Carlsson-spaning

En bra bok är en sann njutning och själv har jag läst två på den senaste tiden. En av dem är skriven av en yngre kriminologkollega till mig som heter Christoffer Carlsson. En berättelse om ett mord i Halland och ungefär lika solkig och gråmelerad som de fall som verkligheten bjuder oss (”Järtecken”, Bonnier, 2019). Den är väl berättad och trots att det egentligen inte händer så mycket kopplar Carlsson ett fast grepp om sina läsare. Dessutom skriver han mycket väl. Faktum är att han skriver bättre än nästan alla andra. Inte bara inom genren – för där är det ofta bedrövligt – utan bland yngre författare överhuvudtaget. Hur ska detta sluta, tänker jag när jag lägger från mig hans bok och av någon anledning kommer jag att tänka på en kollega till oss, Kerstin Ekman. Hon inledde sitt författarskap med några högst traditionella detektivromaner innan hon tog det stora språnget till det enda berättande som egentligen räknas med romanen ”Dödsklockan”. Så hur ska detta sluta, tänker jag.    

 

Magnus Montelius-spaning

Den andre författaren som förhöjt min aktuella vardag heter Magnus Montelius (”Åtta månader”, Bonnier, 2019). Det är en politisk thriller från de av Maktens korridorer där det är som allra slingrigast att ta sig fram. Berättelsen om en utomordentligt charmig psykopat med storhetsvansinne som är omgiven av maktens alla handgångna män och kvinnor och för säkerhets skull även har tagit hjälp av ryssen för att förverkliga sina politiska ambitioner. Väl hopkommet, oavbrutet spännande och dessutom en och annan tanke som väcks i just mitt läsarhuvud. Till skillnad från Montelius har jag ju faktiskt tillbringat ett antal år i Rosenbad och hur pass rättvisande är nu hans beskrivning av det svenska politiska etablissemanget? Inte särskilt vill jag påstå vilket samtidigt är fullkomligt ointressant med tanke på den fiktiva beskrivning som han i stället bjuder oss. Litterär underhållning när den är som bäst.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!