Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Leif GW Persson

Hade jag varit domare skulle jag friat henne

Sommarstugan i Norrtälje. Foto: JANNE ÅKESSON / SWEPIX

Giftmord är sällsynta inslag i vår grova brottslighet. 

I snitt handlar det om mindre än ett brott per år som kommer till polisens kännedom men sannolikt fler som inte gör det. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I måndags dömde tingsrätten i Norrtälje en 55-årig kvinna till sexton års fängelse för att hon i februari 2018 skulle ha förgiftat sin dåvarande sambo, en 57-årig guldsmed, med cyanid. Ett mycket giftigt ämne som sådana som han använder i sitt arbete. Om inte offrets barn slagit larm och fått hjälp av ett privat försäkringsbolag skulle det aldrig ha upptäckts. 

Det hela inträffar i offrets sommarstuga uppe i Roslagen. Offret och den dömda kvinnan är ensamma i huset och någon gång vid 18-tiden har guldsmeden blivit förgiftad. Hans sambo ringer efter en granne, de hjälper honom i säng och han avlider ett par timmar senare. Vid elvatiden ringer man SOS Alarm men när ambulanspersonalen anländer kan man bara konstatera att mannen är död sedan några timmar tillbaka. 

Det som hänt skrivs först av som ett naturligt dödfall och polisen har inte gjort något som helst för att utreda saken, inte ens besökt huset där det hände, och det är först vid den andra obduktionen som man upptäcker den dödliga dosen av cyanid i hans blod. Till detta finns bara tre förklaringar. Mord, självmord eller att offret genom slarv eller en olyckshändelse fått i sig giftet. 

Författaren Barbara Jarl, 55, döms till 16 års fängelse för mord. Foto: PRIVAT

Enligt tingsrättens bedömning kan man - ”bortom rimligt tvivel”- utesluta de två senare alternativen. Återstår mord och offrets sambo som den enda tänkbara gärningspersonen. Som kriminolog delar jag den uppfattningen. Hade jag suttit som domare skulle jag däremot ha friat henne på grund av bristande bevisning och därmed hög tid att förklara vad jag menar. Att priset för allas vår rättssäkerhet är högt.

GW:s spaningstips

Besvärande omständigheter för kvinnan

Det här är ett så kallat indiciemål. Mot den åtalade anförs ett antal besvärande omständigheter. Hon har varit ute på nätet och letat uppgifter om gifter och giftmord, hon har gett olika uppgifter om det inträffade och hon har dröjt i flera timmar med att ringa till SOS Alarm. Dessutom enligt tingsrätten ”vid ett flertal tillfällen ljugit om sin utbildning, härkomst och ekonomi” och därmed är hon varken ”trovärdig eller tillförlitlig”. Än värre är att hon inte kan presentera någon som helst ”motbevisning” för sin hävdade oskuld och det är nu som tingsrättens resonemang ter sig minst sagt märkliga. Det är åklagaren som har hela bevisbördan och moraliska bedömningar som ej kan knytas till den aktuella gärningen har inte med saken att göra.

 

Det finns ingen traditionell bevisning

I det här fallet finns ingen traditionell bevisning. Inga vittnen, inga tekniska spår i form av till exempel fingeravtryck eller DNA. Allra minst den flaska som innehöll giftet eller det glas, den kopp eller tallrik där det hamnade innan offret fick det i sig. Någon gärningsbeskrivning – svaren på de där vanliga frågorna om vem, var, när, hur och varför – kan åklagaren heller inte presentera. Istället får det bli det som jag själv brukar kalla för en negativ ansvarstalan. Genom att utesluta olyckshändelse och självmord och alla andra personer i offrets och den åtalades närhet återstår blott ett svar. Det var sambon som mördade guldsmeden.

 

En överklagan är given

Det som stör mig mest med den tankeresan är inte sannolikheten för en olyckshändelse eller det faktum att en förgiftning inte är tidsberoende på samma sätt som när man skjuter, knivhugger eller dänger ett hårt föremål i skallen på någon, utan rättens syn på ett möjligt självmord. Offret var ”glad” och något självmordsbrev hade han heller inte lämnat efter sig. Nåja. Vid tidpunkten för hans död var både hans ekonomi och relation i ett mycket ansträngt läge. Sedan flera år tillbaka ägnade han veckan från onsdag eftermiddag till söndag kväll åt att supa och självmördare i den här kategorin skriver sällan några avskedsbrev. Det som tar kål på dem är en plötslig impuls och ofta nog är de ”glada” in i det sista. En överklagan är given och det ska bli intressant att få ta del av hovrättens syn på vad som avses med ”Bortom rimligt tvivel”.