Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Leif GW Persson

GW: Trött på valet? Jag vet hur det gick

Fick ett varsel. Redan en månad före valet kan Leif GW Persson avslöja valresultatet. Foto: Lisa Mattisson
Foto: Jens L'Estrade

Om drygt en månad är det val och för att ni – mina kära läsare – inte skall behöva ägna den tiden åt onödiga grubblerier så tänkte jag redan i dag meddela hur utgången blev.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Leif GW Persson – söndagar i Expressen

Gudrun Schyman kan skåda ljuset i den politiska tunneln. Foto: Foto: Kate Gabor Schyman-spaning

Stort grattis till Gudrun som äntligen kan skåda ljuset i slutet av vår politiska tunnel. Stort grattis till alla andra också eftersom två enfrågepartier rimligen måste vara dubbelt så bra som ett. Enkel matematik och vad är det för fel på att koncentrera sig på en fråga i taget?

Varsel två-spaning

Jimmie Åkesson tänker utanför boxen. Foto: Foto: Sara Strandlund Själv väntar jag på nästa varsel om hur det skall gå i nyvalet. Enligt de inledande vibrationer som jag redan känt av verkar det som det i allt väsentligt kommer att sluta som i mitt första hinsides budskap. Dock med den icke ointressanta skillnaden att även Fi lyckas ta sig in i riksdagen.

Vågmästar- spaning

Att som unge Åkesson - i ett för fosterlandet skarpt läge - erbjuda sig att bilda regering och överlåta vågmästarrollen på alla andra vittnar inte bara om oanade statistiska insikter utan även om en förmåga att tänka utanför politikens vanliga rutpapper.

Ehrenhorn-spaning

Helst säkert är det så att han måste ha sökt andligt stöd och vägledning hos sin äldre partikamrat Göran Ehrenhorn som numera är ordförande för Sverigedemokraterna i Gnesta. Under sitt onekligen spännande politiska liv har Ehrenhorn hunnit med att representera både Socialdemokraterna och Folkpartiet och att göra det samtidigt. Folkpartistiskt kommunalråd i Sundbyberg och framskjuten sosse i Gnesta. Kaos bor inte bara granne med Gud. Numera bor de vägg i vägg.

Vad beträffar den mer kameralt lagda andelen av min läsekrets vill jag också ge dem ett lugnande besked. Det handlar verkligen inte om några vanliga kannstöperier av det där slaget som vi dagligen möter inom den politiska praktiken. Tvärtom så vilar min information på en gediget saklig grund. Härom natten – mitt i mellan dröm och dvala – fick jag nämligen ett varsel från den andra sidan som var både övergripande och detaljerat.


I slutet av valrörelsen visade det sig således att den borgerliga alliansen ryckte upp sig kraftigt och att även statsministern gav livstecken ifrån sig. Inga märkvärdigheter i och för sig men han lär både ha rört på sig och talat på ett i vart fall begripligt sätt. Förtjänsten för denna framgång tillskrevs istället, och redan på valnatten, landets mest framträdande gråsosse, finansministern Anders Borg, som under själva slutspurten kom att framstå som en sentida Hjalmar Branting. Den budskapsmässiga överlappningen mellan regeringen och den rödgröna oppositionen var i det här laget närmast total vilket givetvis underlättade det avgörande beslutet för de miljontals vilsna själar som ändå orkat ta sig till valurnan.


Samtliga åtta riksdagspartier lyckades således klara den sista spärren och säkra ännu en mandatperiod. Låt vara att det satt långt inne för både Centern och Kristdemokraterna.

För fru Schyman och hennes väninnor gick det tyvärr inte lika bra. Några förargliga tiondelar som saknades, åtskilliga belåtna suckar som drogs bland rödgröna, allierade och vanliga missnöjda så fort tv-kameror och mikrofoner hade stängts av.

Bäst gick det för Socialdemokraterna som fick 30 procent av rösterna - vilket samtidigt var sämre än väntat - medan den så kallade "Borg-Branting-effekten" gjorde att Moderaterna klarade sig bättre än i opinionsmätningarna och slutade på dryga 26 procent. De återstående sex partierna landade enligt förväntan på mellan 4 och 9 procent och är det någon som vill ha de exakta procentsatserna så är det bara att ni kontaktar mig på min mejladress.


Hur som helst med detta. När man väl räknat färdigt visade det sig att riksdagens 349 mandat fördelade sig enligt följande: 169 mandat till de rödgröna, 148 till Alliansen och 32 till Sverigedemokraterna och ett onekligen spännande politiskt läge. Särskilt som såväl rödgröna som allierade redan innan man räknat färdigt gjorde klart att ingen av dem avsåg att ens med tång ta i vågmästare Åkesson och hans kamrater. Något som samtidigt inte verkade bekymra dem särskilt. Synnerligen belåtna och inte det minsta missnöjda, faktisk, trots den av de närmast sörjande tillskrivna och enda grunden för deras politiska gärning.


Vad hände sedan, då, undrar kanske den nyfikne, och eftersom det var ett mycket utdraget varsel - där mina fäktande lemmar när jag väl vaknade hade vallat ihop lakanet till en svettig sträng i mitten av sängen - så kan jag ge svar även på det. Nu utbryter nämligen "ett liv och ett kiv" som tidigare aldrig har skådats i vår moderna politiska historia och när så unge Åkesson till sist träder fram och erbjuder sig att "i detta skarpa läge för vårt älskade fosterland själv ta ansvaret för att bilda regering" så kan alla de andra till sist enas om att utlysa ett nyval redan efter nyår.

Äntligen lugn och ro och politisk enighet enligt den nya svenska modellen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!