Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Leif GW Persson

GW: Quicks svar kom från polis och åklagare

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den 22 juni 2000 dömde tingsrätten i Falun Thomas Quick för mord på två unga norska kvinnor, Trine Jensen och Gry Storvik. Det här är den näst sista i raden av sex rättegångar mot Quick där han kommer att dömas för sammanlagt åtta mord. Påföljden blir alltid densamma. Quick överlämnas till den slutna rättspsykiatriska vård där han förvarats sedan 1991 då han dömdes för bland annat grovt rån och där han så här dags har tillbringat halvparten av sitt vuxna liv.

Även bevisningen mot honom är densamma vid samtliga rättegångar. Bland det som talar för att han skulle ha begått dessa brott finns således varken vittnen eller teknisk bevisning. Däremot åtskilligt av sådant som talar mot att han är gärningsmannen.

 

Det som återstår är två omständigheter i förening. Dels att han erkänt brotten, dels att polisen och åklagaren påstår att "han vet saker om dem som endast polisen och gärningsmannen känner till" och det är på den kroken som domarna mot honom hela tiden hängs upp.

Vid rättegången mot Jensen och Storvik presenterar också åklagaren Christer van der Kwast bevisning som visar att han är väl medveten om vad det hela egentligen handlar om i en juridisk mening. Hans egen expert, professorn i psykologi Sven-Åke Christianson, som varit knuten till utredningen sedan den inleddes, får nämligen presentera en vetenskaplig undersökning som visar Quicks fullkomligt unika kunskaper om de två mord som han strax kommer att dömas för.

I sin studie har han jämfört Quick med en kontrollgrupp bestående av tio vuxna män varav åtta som är hans egna psykologistuderande och två som arbetar som mordutredare vid rikskriminalpolisen. Försökspersonerna fick tillgång till var sin uppsättning norska tidningsartiklar om dessa mord och med ledning av dem skulle de var för sig gå in i rollen som gärningsman och så detaljerat som möjligt försöka beskriva hur morden genomförts genom att besvara ett större antal konkreta frågor. Deras resultat har därefter jämförts med de svar på samma frågor som "Quick lämnat under förundersökningen" och om jag nu skall sammanfatta resultatet på ett för läsaren begripligt sätt kan man säga att han sopar banan med de personer som Christianson jämfört honom med.

Hans faktiska kunskaper om morden är överlägsna de andras och han har i vart fall inte kunnat läsa sig till dem i tidningen.

 

Tingsrätten i Falun är också imponerad och Christiansons undersökning är den enskilda del av bevisningen som man ägnar störst utrymme åt i sina överväganden. Thomas Quick vet uppenbarligen saker som bara polisen och gärningsmannen kan känna till.

Själv är jag inte lika imponerad. Vid den här tiden är jag och min kollega Ulf Åsgård sysselsatta med att skriva en bok om mytomanen Thomas Quick och eftersom vi är väl insatta i vad Thomas Quick haft att säga under förundersökningen om morden på Jensen och Storvik förstår vi inte ett pillekvitt av vad Christianson och Tingsrätten i Falun pratar om.

 

Möjligen kan Christianson bringa ljus i det mörker som plötsligt omger oss och av det skälet börjar vi jaga honom för att få svar på ett antal kompletterande frågor, kolleger emellan. En långt ifrån enkel uppgift som det skall visa sig. Under de närmast följande två åren ringer vi tiotals samtal, skickar ett halvdussin snabelbrev, plus några vanliga snigelbrev, och kommer som bäst i kontakt med hans arbetskamrater eller hans telefonsvarare. Ända fram till den 19 augusti 2003 då jag äntligen får tag på honom på hans telefon. Möjligen beroende på att jag ringt från ett annat nummer och särskilt glad verkar han inte heller.

Min inledande fråga är om han tagit del av vad Quick sagt under de samtal och förhör som polisen haft med honom under närmare två år innan det är dags för rättegången. Christiansson undviker frågan och när jag övergår till att berätta för honom om de olika svarsalternativ alla faktafel, allmänna konstigheter och rena obegripligheter som Quick lämnat under förundersökningen som svar på de frågor som Christianson ställt i sin undersökning så vägrar han svara och hänvisar i stället till åklagaren Christer van der Kwast.

Jag byter spår och ställer en enkel följdfråga. Har han överhuvudtaget pratat med Thomas Quick om frågorna i sin undersökning. Svaret som han ger är häpnadsväckande.

Han har inte frågat Quick om detta. De som han pratat med, och som således har "svarat för Thomas Quicks räkning" det är exakt så han säger - är "huvudsakligen Seppo Penttinen och i viss mån Christer van der Kwast".

 

När jag påpekar att detta är en omöjlighet eftersom Quick säger olika saker hela tiden kommer nästa klargörande från Christiansson sida. Även det ett direkt citat. De svar som Penttinen "huvudsakligen" och van der Kwast "i viss mån" har lämnat i Quicks namn "utgör en slags sammansmältning av de svar som Quick har lämnat under förundersökningen". När jag då förklarar att även detta är omöjligt eftersom de olika svar han gett inte låter sig smältas samman så löser Christianson sitt akuta problem genom att helt enkelt be mig fara åt helvete och slänga på luren och alla mina fortsatta försök att få kontakt med honom visar sig fruktlösa.

Thomas Quick var aldrig bäst i klassen den där gången som Sven-Åke Christianson demonstrerade hans unika kunskaper för Tingsrätten i Falun. Bäst var i stället Seppo Penttinen och Christer van der Kwast som hela tiden hade tillgång till facit i form av polisens egen förundersökning och dessutom lyckades med bravaden att "sammansmälta" de obegripligheter som deras misstänkte gärningsman meddelat dem under utredningens gång.

Hur skulle Tingsrätten i Falun ha dömt om Sven-Åke Christianson berättat om hur det faktiskt hade gått till när Thomas Quick besvarade frågorna i hans vetenskapliga undersökning?

Om han nu hade hållit sig till den regel om att "säga hela sanningen och intet tillägga, förtiga eller förändra" som faktiskt även gäller en sådan som han.