Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Leif GW Persson

GW: Det spökar i mitt hus!

För snart tio år sedan flyttade min hustru och jag till en gård som ligger i den allra vackraste delen av det fagra Sörmland. Där tillbringar vi numera i stort sett all vår lediga tid och i såväl en andlig som materiell mening lever vi ett privilegierat liv. Umgås med alla barn och barnbarn i vår växande familj, med vänner och goda grannar och till och med en och annan tillfällig bekant som bara råkar ha vägarna förbi.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Medicinsk-skeptiker

När jag i förtroende berättade om Husspöket för en gammal forskarkollega, som är läkare, frågade han om mina iakttagelser möjligen kunde sammanfalla rent tidsmässigt med de två fastedagar som utgör den hälsosamma delen av min 5-2-diet. Frågan ställdes på det där vedertagna läkar-viset där man först nickar eftertänksamt för att sedan lägga huvudet på sned och betrakta patienten snett underifrån innan man ger honom de grundläggande insikterna i "hallucinatoriska iakttagelser". Och att han i det ögonblicket förlorade all sin vetenskapliga trovärdighet behöver knappast sägas.

Teknisk-skeptiker

Nästa man som jag berättade för har en renodlat teknisk bakgrund och är numera även han en före detta kollega. Han började omgående förhöra sig om ventilationsanläggningen i huset. I äldre byggnader kunde nämligen gammalt matos bli "liggande i systemet" för att därefter dyka upp vid de mest oväntade tillfällen, som till exempel den goda doften av den fläsklägg med rotmos som man hade intagit veckan innan. Och det var först när jag upprepade att det i mitt fall uteslutande handlade om stekt fläsk med bruna bönor som även hans huvud hamnade på sniskan.

Skeptiker-varning

Alla dessa "experter" vars livsluft blott och bart består av skepsis och där alla frågor bara har ett givet svar. Alla dessa fårade pannor och rynkade anletsdrag som endast kan hålla den egna ångesten borta när bärarens bild av verkligheten stämmer med rutpapperet i hans eller hennes huvud. Vad hände med den Fantasi som är den enda som kan befria oss när verkligheten inte enkelt låter sig förklaras eller till och med saknar ett svar? Den som vi alla ägde som barn och som vi sedan frånhände oss för att kunna leva på de vuxnas villkor. Vad hände med den? ... I huset på landet där jag bor finns ett spöke. Det är ett snällt spöke...

Huset där vi bor är också precis lagom stort för att göra allt detta möjligt. Ett vackert gammalt stenhus som ritades och uppfördes för mer än två hundra år sedan av en vid den tiden mycket känd arkitekt för att användas som inspektorsbostad på det herresäte där huset ligger. När hustrun och jag kom dit hade det stått tomt i drygt sextio år men efter en omsorgsfull renovering till ursprungligt skick - och utan att vi för den skull behövde ha utedass inomhus - blev det en högst komfortabel bostad som också döptes om från Inspektorsbostaden till Professorsvillan för att markera inträdet i en ny tid under ny egid.

Det visade sig också vara ett hus som hade andra kvaliteter utöver de här nyss nämnda och av det mest oväntade slag.

Det är nämligen så att det spökar i huset och givetvis var det jag som först upptäckte att det inte bara var hustrun och jag som bodde där utan även ett spöke från en sedan länge förgången tid, den siste inspektorns gamla hushållerska som enligt folkbokföringen skulle ha lämnat det jordiska för långt mer än ett halvsekel sedan och som spöke betraktad kan man svårligen önska sig bättre än henne.

Inga nattliga rasslanden med kedjor, kvävda ångestskrik eller ens det frasande ljudet när någon smyger omkring iförd fotsida kläder, alls icke så, utan det som gjorde mig medveten om hennes existens var att jag vid återkommande tillfällen och mitt i natten vaknade av den himmelska doften av stekt fläsk med bruna bönor som hon tillagat åt sin nye husbonde och hur hon kunde veta att just denna rätt står högst upp på även min kulinariska agenda kan förmodligen bara ett präktigt gammalt sörmländskt Hushållerskaspöke ge svar på.

 

Naturligtvis var det förhållandet att jag numera delade hus med ett spöke inte helt oproblematisk i en rent intellektuell mening. Inte för en sådan som jag som ägnat hela mitt liv åt traditionell vetenskaplig forskning, grundad på "tillräckligt säkra" empiriska iakttagelser vilka fått bära den vittnesbörd som jag sedan analyserat enligt vedertaget logiskt tänkande i god anglo-sachsisk tradition. Detta samtidigt som jag - i kraft av det just sagda - givetvis med förakt avvisat minsta tillstymmelse till utomjordiska fenomen, hinsides meddelanden, vanliga varsel och rena obegripligheter av det där slaget som numera är legio i ett växande antal tv-program och reportage i populärpressen.

 

Kort sagt så hamnade jag i beråd och jag sökte därför hjälp av min närmsta granne och gode vän, den åttonde Hertigen, vars familj sedan begynnelsen har bott på det Frälsegods där huset ligger. Visserligen en ung man men samtidigt historiskt beläst, med ett öppet sinnelag och högst betydande kunskaper om spöken på sörmländska slott och herrgårdar i allmänhet och på den egna egendomen i synnerhet. Sammanfattningsvis väl insatt i sakfrågan och rätt man att fråga.

Han förklarade att det var den siste inspektorns gamla hushållerska som hade återvänt för att på bästa sätt ta hand om mig och hustrun.

På det närbelägna slottet där han själv bodde fanns för övrigt ett flertal spöken varav långt ifrån alla var lika angenäma som min hushållerska men eftersom detta var hans problem och inte mitt avsåg han inte att gå närmare in på den saken. "Livet på landet är både gott och spännande förutsatt att man bor i rätt hus", konstaterade han, och själv är jag den förste att instämma. Det goda livet på landet som dessutom kan bjuda på en och annan utomjordisk överraskning.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!