Leif GW Persson

Efter 40 år fattar jag äntligen varför jag mådde så dåligt

Foto: / TT NYHETSBYRÅN

Och du själv, då?

Under andra halvan på sjuttiotalet arbetade jag som expert i Sexualbrottskommittén. Det var en parlamentarisk utredning som fått regeringens uppdrag att se över Brottsbalkens bestämmelser om sexualbrotten. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Som så ofta annars på det här området var det beslutet ett resultat av en omfattande och starkt kritisk kvinnlig opinion mot den gällande lagstiftningen. Mitt arbete bestod i att genomföra en kriminologisk kartläggning av samtliga anmälda våldtäkter under tre år på sjuttiotalet och jag ägnade ett par år till att själv gå igenom drygt tusen förundersökningar om sexuellt våld. 

Jag minns också att det påverkade mig på ett sätt som jag varken förr eller senare råkat ut för. Jag mådde dåligt helt enkelt. Inte på grund av allt våld - som jag nu skulle kategorisera, klassificera och söka mönster i - utan beroende på något annat som det tog ett bra tag innan jag begrep vad det handlade om. Det var alla mänskligt stumma gärningsmän som jag nu fick läsa om. Deras avsaknad av empati och vanlig anständighet, deras oförmåga att förstå det lidande som de åsamkade en annan människa. Deras slutenhet och primitivitet mer än den brutalitet som de också gav prov på. 

Under närmare femtio år som brottsforskare har jag gått igenom åtskilliga tusen grova våldsbrott, från mord, våldtäkter och rån till vanlig misshandel, och i många av dem beskrivs brott som i sin gräslighet trotsar mänskligt förnuft. Numera minns jag få av dem som enskilda ärenden och den enkla förklaringen till det är väl sannolikt att de blivit en del av de mönster som jag ständigt letade efter. 

LÄS OCKSÅ: Framkallar starkt kliande utslag över hela kroppen

Ett av de få som jag fortfarande kan erinra mig i detalj är en våldtäkt i Södertälje som begicks för drygt fyrtio år sedan. Gärningsmannen och offret bor tillsammans. De är båda i tjugoårsåldern, hon jobbar inom vården, han inom industrin, han är ostraffad, omtyckt av chefer och arbetskamrater. I polisutredningen beskrivs han som en ”vanlig, hygglig och duktig kille”. ”Inga som helst problem med den grabben”, som hans närmaste chef sammanfattar beskrivningen när han hörs av polisen.

Den dag då det hände har offret genomgått en gynekologisk skrapning i samband med en abort. Tillbringat några timmar på sjukhuset innan hon skickas hem med de vanliga medicinerna och föreskrifterna. Hennes pojkvän har varit på jobbet som vanligt. På vägen hem har han druckit ett par öl med sina arbetskamrater och väl hemma hos sin nedbäddade flickvän vill han ligga med henne. Hon förklarar att det inte går och därefter gör han det ändå. En halvtimme senare tas hon in akut, med kraftiga blödningar från underlivet, och den här gången blir hon kvar på sjukhuset ett par veckor.  

LÄS OCKSÅ: Snart kan en celldörr slå igen bakom en livstidsdömd Peter Madsen

Personalen på sjukhuset övertygar henne om att göra en polisanmälan. När polisen hör pojkvännen förstår han inte vad det hela handlar om. De har ju bara haft sex med varandra? Hans flickvän berättar visserligen en annan historia men hon mår så dåligt och hon inte orkar medverka i utredningen och anmälan skrivs av redan efter en månad. 

För mig kommer det att dröja drygt fyrtio år innan jag äntligen fattar varför jag mådde så dåligt den där gången. Först när jag tagit del av alla tusentals vittnesmål från MeToo-kampanjen om alla dessa icke-kriminaliserade övergrepp som tydligen är en del av alldeles för många kvinnors vardag. Inte de där ögonblicken då vardagen förvandlas till en mardröm, för just den delen av våra liv har jag alltid vetat mer om än nästan alla andra. 

Vissa insikter kommer sent i livet och några spaningstips som kunde ha hjälpt mig den gången har jag inte. Den här gången handlar det om annat. Den självrannsakan som måste till för att man - som man - ska inse varför man inte förstod det som man – som människa – borde ha fattat från första början.