Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Leif GW Persson

Det är väldigt konstigt – och väldigt obehagligt

SVT:s "Dokument inifrån" har träffat de två bröderna soom i dag är vuxna.
Foto: SVT

När vår statstelevision är som bäst handlar det nästan alltid om program som är gjorda av Uppdrag granskning eller Dokument inifrån. Som nu i veckan då man sände den första delen av tre i en serie om mordet på lille Kevin, fyra år. Ett av de mest kända kriminalfallen här i landet under de senaste tjugo åren. Om det nu var ett ”mord” vill säga. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vad vi vet är att polisen i vart fall gav oss två ”gärningsmän”. Två små bröder, fem och sju år gamla, som nu blir de yngsta ”mördarna” i vår moderna svenska kriminalhistoria (”Fallet Kevin”, Dokument inifrån, SVT 1, 3 maj, 2017).

Söndagen den 16 augusti, vid niotiden på kvällen, hittas Kevin liggande i strandkanten vid Glafs-fjorden i Arvika. Efter fruktlösa återupplivningsförsök dödförklaras han och eftersom han har blåmärken på halsen och i underlivet bestämmer man att han skall genomgå en rättsmedicinsk obduktion. Två dygn senare hör obducenten Lennart Rammer av sig till polisen med sitt preliminära utlåtande. Kvävningsblödningar i ögonen och blåmärken i skrevet talar för att Kevin kan ha fallit offer för en pedofil.


LÄS OCKSÅ: Förundersökningen återupptas i Kevin-fallet


Polisen inleder en mordutredning men redan inom loppet av drygt en vecka har man övergett ”pedofilspåret” till förmån för ”barnspåret” och två lekkamrater till Kevin. Under de följande två månaderna blir de föremål för en mycket intensiv och omfattande utredning. Efter totalt ett fyrtiotal förhör och ”samtal”, ”vallningar” på brottsplatsen och ”ett nytt liv i polisens lokaler” har man fått ett ”fullständigt erkännande” från de två misstänkta som inte bara är ”detaljerat” utan även ”stämmer mycket väl med den övriga bevisningen i ärendet”. Och det är ungefär här som det hela börjar bli väldigt konstigt.

När barn mördas är det nästan alltid närstående som tagit livet av dem. Föräldrar, vårdnadshavare, äldre syskon och andra släktingar. Pedofiler är klara undantag och när man väl hittar dem brukar de nästan alltid finnas i offrets sociala och geografiska närhet. Att två små pojkar, fem och sju år, mördar en fyraårig lekkamrat på det viset som skulle ha skett här, genom kvävning medelst strypning i samband med våld mot underlivet, är så sällsynt att jag själv inte lyckats hitta något liknande fall vare sig i svensk eller utländsk kriminalhistoria.


Lennart Rammer är en person som jag har stor yrkesmässig respekt för men om jag nu ska få hans expertis att stämma med min egen talar allt för att det i så fall handlar om ett mord som begåtts av en vuxen person och sannolikt utifrån sexuella motiv. Onekligen ett problem och om jag nu ska göra det ännu större kan jag inte ens utesluta att Kevin har drunknat och att skadorna på hans kropp har uppkommit i samband med antingen en olyckshändelse som föregått drunkningen eller i samband med försöken att återuppliva honom. Det finns ett antal olika omständigheter som tyder på att det kan vara på det viset.

Polis lägger blommor på platsen där Kevin mördades.
Foto: STEFAN HYTTFORS

Någon ”bevisning” som stöder det ”detaljerade erkännandet” har jag däremot inte kunnat hitta och den ende som vittnat om det är polisens förundersökningsledare, kommissarie Rolf Sandberg. Det har han nämligen sagt vid ett flertal presskonferenser. Hans medarbetare – ställda inför samma raka fråga – vill inte svara och det är ungefär nu som det inte bara blir väldigt konstigt utan väldigt obehagligt.

Sandberg är inte bara den som ger oss facit, han är den ende som får uttala sig om det ärende som han – enligt sina medarbetare – ”leder med järnhand”. Just därför vore det onekligen intressant att få veta på vilka grunder han klistrat etiketten ”mördare” på två små pojkar. Jag förutsätter också att vi får svar på den frågan. Reglerna om barnförhör är nämligen mycket strikta redan 1998 när man utreder Kevin. De skall dokumenteras genom videoinspelningar och med tanke på de misstänktas ålder och att det handlar om ett mord ingår det inte i min föreställningsvärld att så inte skulle ha skett.

För det kan väl inte vara så illa att kommissarie Sandberg hittat på deras erkännanden?

GW:s spaningstips

Rolf Sandberg-spaning

Om uppgifterna om de förhör, samtal, vallningar och andra utredningsåtgärder som man skulle ha utsatt de två bröderna för, är sanna strider de inte bara mot de regler som gäller för förhör med barn. De medför också en utomordentligt hög risk för att man får falska medgivanden eller erkännanden.

Paolo Macchiarini-spaning

Minns ni Paolo Macchiarini? Denne kirurg som genom en bland läkare förhoppningsvis ovanlig förening av inkompetens, girighet och vanlig mytomani förkortade livet för ett stort antal människor med hjälp av sina egna händer och den kniv som han höll i. Säkert finns det många som minns den skandal som han vållade och om det nu kan vara till någon tröst för den medicinsk-akademiska världen runt Karolinska institutet vill jag påstå att han framstår som en enkel amatör jämfört med sin motsvarighet inom den polisiära kunskapssfären. ”Minnespsykologen”, professor Sven Åke Christianson.

Sven-Åke Christianson-spaning

Inom kriminalpolitiken saknas det inte galna experter. Vanliga virrpannor och lögnhalsar som det tidvis går tretton på dussinet av. Sven Åke Christianson är dock bara tillverkad i ett exemplar. Under sin trettioåriga karriär inom rättsväsendet har han bland annat lyckats med att förvandla olyckshändelser till mord, att få åtminstone en riktig mördare frikänd genom sin innovativa förhörsteknik, att skydda ett halvdussin andra genom att peka ut oskyldiga och dessutom förvandla en av den globala kriminologins minst trovärdiga mytomaner till en av dess allra gräsligaste seriemördare. En märklig man, ständigt redo att färdas på baron Münchhausens kanonkula oavsett färdriktning.

Sandberg-Christianson-spaning

Med tanke på detta är det kanske inte så konstigt att just professor Christianson är den som kan erbjuda en enkel man som kommissarie Sandberg den vetenskapliga stödkorsett han så innerligt väl behöver. Här gäller det att köra så det ryker, nämligen. Det kan ta flera månader innan man får smågrabbar att erkänna mord och redan i femårsåldern börjar grova våldsbrottslingar fantisera om alla hemska dåd som de ska begå senare i livet. Och hade det inte varit för Sandbergs och Christiansons förenade kompetens och deras nära samarbete – även det ”unikt” - hade det funnits ”en mycket stor risk för att fallet Kevin aldrig klarats upp”. Allt detta enligt herrarna själva och eftersom jag är en dålig människa är det med viss förväntan som jag ser fram mot de kommande avsnitten av ”Fallet Kevin”.