Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Leif GW Persson

Det är inte bara gängkriminella som spränger – polisen har fel

Bild från en insats med en robot som säkrar ett misstänkt objekt tidigare i år.
Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Under det senaste året har antalet sprängningar här i landet ökat kraftigt och om den nuvarande trenden håller i sig kommer drygt tvåhundra sådana brott ha kommit in till polisen under 2019. En ungefär 50-procentig ökning jämfört med året före. Om orsaken till detta tycks alla också de flesta vara överens bland allmänheten, medierna och polisen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För en månad sedan höll rikspolischefen och hans närmaste medarbetare en presskonferens där man hävdade att denna utveckling drevs av samma orsaker som det dödliga våldet i våra utsatta förorter. Samma orsaker och samma gärningsmän. Unga, grovt kriminella män med utländsk bakgrund. Jag delar inte den uppfattningen. Jag tror att verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.

För det första är uppklaringen av de här brotten – den andel som kan knytas till en gärningsman – bara tio procent och med huvuddelen av de nittio ouppklarade procenten är det så enkelt att för huvuddelen av dem har polisen inte en susning om vare sig motiven eller vilka gärningsmännen är. För det andra så uppvisar sprängdåden till skillnad från dödsskjutningarna mycket stora skillnader i det brottsliga tillvägagångssättet - modus operandi - och det gäller hela vägen från valet av mål till valet av sprängmedel.

De gängrelaterade och riktade angreppen mot personer och verksamheter som med säkerhet kan kopplas till dödsskjutningarna i ungdomsgängen utgör troligen mindre än hälften av samtliga fall och vad gäller ökningen tror jag att andelen som kan återföras till den kategorin är än mindre. Sammantaget illa nog men långt ifrån en fullständig förklaring. Jag har däremot inga problem med de brott där man kan göra direkta kopplingar mellan inblandade i den här gruppen, där man nästan alltid använt handgranater eller bensinbomber, eller där det högst sannolikt handlar om avledningsmanövrer för att genomföra än grövre brott. Som nu senast i Malmö då två femtonåringar blev skjutna sex minuter efter det att en bomb exploderat på annan plats i centrala Malmö.

Samtidigt har jag vådligt svårt att tro att samma gärningsmän också ligger bakom de sprängdåd som riktats mot ett antal lantliga flyktingförläggningar där man använt sig av både hemtillverkade krutladdningar, bensinbomber och vanlig byggdynamit. För att inte tala om alla de händelser där ungdomar tillverkat egna pjäser och blivit av med både fingrar, händer och armar på kuppen.

Oavsett vilket vore det enkelt att ta reda på. Att kategorisera ett par hundra händelser, utifrån bland annat angreppsobjekt, val av sprängmedel, modus operandi och de olika kopplingar mellan verksamheter och personer som eventuellt kan göras, klarar en kompetent utredare av på en månad och vi andra slipper därmed förlita oss på den högsta polisledningens tankemödor.

GW:s spaningstips

Sprängningar som en blandad kompott-spaning

Sprängningar – eller allmänfarlig ödeläggelse som den juridiska definitionen lyder – utgör en mycket blandad kompott när de redovisas i vår brottsstatistik. Hela vägen från ungdomar som lekt med fyrverkeripjäser till planerade och riktade dåd där man avser att ta kål på en eller flera personer och inte brytt sig ett dugg om dem som bara råkat vara på fel ställe vid fel tidpunkt.


Politisk sprängningstradition-spaning

Den här typen av kriminalitet har en lång politisk tradition och så även i Sverige. Från sprängningen av Amalthea 1908 och attentatet

mot Norrskensflamman 1940 till dagens angrepp på såväl flyktingförläggningar som statliga myndigheter. Med gärningsmän i såväl den vänstra som den högra marginalen. Hur är det i Sverige just nu? Och vad hände med Breivik och alla hundratals sådana som han?


Kul när det smäller-spaning

Där finns också ett gott inslag av motivmässigt mer svårfångade ärenden. Den mest kände är sabbatssabotören och hans två kamrater – samtliga i tonåren - som mer eller mindre förlamade den kungliga huvudstaden under hösten 1946. När jag ett halvsekel senare går igenom detta ärende får jag för mig att de mest gjorde det för att de hade tråkigt.