Det är inte bara gängkriminella som spränger – polisen har fel

För en månad sedan höll rikspolischefen och hans närmaste medarbetare en presskonferens där man hävdade att denna utveckling drevs av samma orsaker som det dödliga våldet i våra utsatta förorter. Samma orsaker och samma gärningsmän. Unga, grovt kriminella män med utländsk bakgrund. Jag delar inte den uppfattningen. Jag tror att verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.

För det första är uppklaringen av de här brotten – den andel som kan knytas till en gärningsman – bara tio procent och med huvuddelen av de nittio ouppklarade procenten är det så enkelt att för huvuddelen av dem har polisen inte en susning om vare sig motiven eller vilka gärningsmännen är. För det andra så uppvisar sprängdåden till skillnad från dödsskjutningarna mycket stora skillnader i det brottsliga tillvägagångssättet - modus operandi - och det gäller hela vägen från valet av mål till valet av sprängmedel.

De gängrelaterade och riktade angreppen mot personer och verksamheter som med säkerhet kan kopplas till dödsskjutningarna i ungdomsgängen utgör troligen mindre än hälften av samtliga fall och vad gäller ökningen tror jag att andelen som kan återföras till den kategorin är än mindre. Sammantaget illa nog men långt ifrån en fullständig förklaring. Jag har däremot inga problem med de brott där man kan göra direkta kopplingar mellan inblandade i den här gruppen, där man nästan alltid använt handgranater eller bensinbomber, eller där det högst sannolikt handlar om avledningsmanövrer för att genomföra än grövre brott. Som nu senast i Malmö då två femtonåringar blev skjutna sex minuter efter det att en bomb exploderat på annan plats i centrala Malmö.

Samtidigt har jag vådligt svårt att tro att samma gärningsmän också ligger bakom de sprängdåd som riktats mot ett antal lantliga flyktingförläggningar där man använt sig av både hemtillverkade krutladdningar, bensinbomber och vanlig byggdynamit. För att inte tala om alla de händelser där ungdomar tillverkat egna pjäser och blivit av med både fingrar, händer och armar på kuppen.

Oavsett vilket vore det enkelt att ta reda på. Att kategorisera ett par hundra händelser, utifrån bland annat angreppsobjekt, val av sprängmedel, modus operandi och de olika kopplingar mellan verksamheter och personer som eventuellt kan göras, klarar en kompetent utredare av på en månad och vi andra slipper därmed förlita oss på den högsta polisledningens tankemödor.