Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Leif GW Persson

Två oskyldiga berövades rätten till ett mänskligt liv

Catrine da Costa hittades död 1984. Det var upptakten till en av de största rättskandalerna i Sveriges historia. Foto: OKÄND / OKÄND
Foto: KJELL ÖSTBERG / ÖSTBERG KJELL PRESSENS BILD
”Mordet på Catrine da Costa, seriemördaren Thomas Quick, eller mordet på lille Kevin för att bara nämna tre av de fall som media omhuldat mest i en rad som är alldeles för lång”, skriver Leif GW Persson i sin krönika. Foto: TT Nyhetsbyrån

Den största rättsskandalen som har inträffat här i landet sedan 1948, då den nya Rättegångsbalken trädde i kraft, handlar om mordet på Catrine da Costa i juni 1984 och hur två helt oskyldiga läkare – obducenten och allmänläkaren – kommer att pekas ut som de som mördade henne och styckade hennes kropp.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En bestialisk gärning som dessutom skulle ha begåtts på rättsläkarstationen i Solna i närvaro av allmänläkarens ett och ett halvt år gamla dotter medan hennes pappa och hans medgärningsman fotograferade det som de höll på med. 

Hur vår värsta mardröm om mänsklig ondska besannas och mot den bakgrunden är det heller inte svårt att förstå varför mordet på Catrine kommer att bli ett av de mest omskrivna i vår svenska kriminalhistoria. Det är egentligen bara ett problem med den här beskrivningen. Inte ett ord i den är sant (Brottet som aldrig  inträffat. Leif GW Persson, DN 19/2, 1999).  

Det som enligt min mening gör detta rättsliga övergrepp värre än andra är att de båda läkarna kommer att frikännas samtidigt som man i domsskälen slår fast att trots att det inte gick att styrka bortom rimligt tvivel att de mördat da Costa stod det i vart fall klart att de hade styckat hennes kropp. Domsskäl går inte att överklaga. Den mänskliga och rättsliga katastrofen därmed ett faktum. 

Två oskyldiga som berövas rätten till ett mänskligt liv därför att rättsapparaten havererat. Inte ett ord som var sant i anklagelserna mot dem. 

Rättsskandaler uppstår inte av en slump. De är det logiska resultatet av en dålig polisutredning, i värsta fall en där man ägnat sig åt rena fantasier, en åklagare som misslyckats med både sin sakliga och juridiska granskning av det uppdrag som han skall leda och domstolar som sedan okritiskt har köpt deras hävdade sanning. 

Väl uppdagade så är det också här som media alltid sätter in stöten i sin granskning. Sin egen roll i sammanhanget förbigår man däremot med tystnad. Som det massiva stöd som man alltid brukar ge till polis och åklagare så fort den historia som de vill berätta är tillräckligt bra. ”För bra för att vara sann” och om vi nu ska påminna om den dystra sanning som var den enda som till sist fanns kvar.

Mordet på Catrine da Costa, seriemördaren Thomas Quick, eller mordet på lille Kevin för att bara nämna tre av de fall som media omhuldat mest i en rad som är alldeles för lång. 

I en tid då medias beskrivningar är mer ifrågasatta än kanske någonsin förut är det hög tid för både självkritik och besinning.

 

GW:s spaningstips

Resningsspaning

Under de senaste sjuttio åren har svenska domstolar avkunnat drygt fyratusen fällande domar för mord. Vid knappt ett tjugotal av dem har den dömde fått resning och i samtliga fall har han därefter blivit frikänd.

 

Rättelsespaning

Ingen av dessa resningar har varit ett resultat av att de rättsvårdande myndigheterna själva har åtgärdat de misstag som man tidigare hade begått. Med ett par undantag är det alltid enskilda journalister som sett till att sanningen till sist segrade. Den sanning som alla deras kolleger valde att bortse från den gången då rättvisan gick i kvav.

 

Besinningsspaning

Jag kan förstå den mediala lockelsen i att berätta en historia som är ”alldeles för bra för att vara sann”. Samtidigt är det en praktik som jag bestämt vill avråda ifrån eftersom det vanliga skälet till att en historia är ”för bra för att vara sann” är att den inte var det. Som berättelsen om seriemördaren Thomas Quick, de två oskyldiga läkare som skulle ha mördat Catrine da Costa eller två små killar på fem och sju år som skulle ha mördat sin fyraårige lekkamrat Kevin.     

 

LÄS MER: Leif GW Perssons krönikör