Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Leif GW Persson

De tycks ha förväxlat sig själva med konungen

Horace Engdahl anländer till Börshuset.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT

I Storkyrkan i Gamla stan står en av landets mest kände statyer, Sankt Göran och Draken.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var Sten Sture den äldre som lät placera den där i slutet på 1400-talet för att resa ett äreminne över sig själv och sin seger över Kung Kristian den förste och den danska hären vid slaget på Brunkeberg 1471. Den medeltida legenden om hur Riddaren Sankt Göran dräper Draken och ett passande val med tanke på syftet. Allt detta vet också varenda folkskoleunge i min generation. Vad nästan alla däremot inte vet är att bara ett stenkast därifrån, i Börshuset i Gamla stan, finns en nutida motsvarighet till Sankt Göran som lämpligt nog även bär samma namn som han, nämligen översättaren Göran Malmqvist.

Det är visserligen inte så att Malmqvist skulle ha avvärjt något sentida angrepp från den danska krigsmakten som riktat sig mot Akademiens lokaler och de därstädes befintliga ledamöterna. Det är faktiskt ännu bättre. Femhundrafyrtioett år efter slaget vid Brunkeberg har han nämligen lovat att med sin egen tumme krossa en lus. Ett veritabelt stordåd med tanke på hans ålder och vad vore mer passande än att även Akademiens egen Sankt Göran får ett minnesmärke. Förslagsvis en staty på Järntorget utanför Börshuset föreställande Riddare Malmqvist med den berömda tummen uppstucken i den kroppsdel där den alltid tycks hamna.

 

LÄS OCKSÅ: Leif GW Persson: Sanningen sopades undan i Kevin-fallet 

 

Lusen i dramat var en kinesisk poet som ironiserat över att Malmqvist – med tanke på skillnaden i ålder och förutsatt att han utvecklats normalt i en biologisk mening – egentligen borde ha varit gammelfarfar till sin egen fru. Samtidigt tycker jag inte att detta förringar hans insats. Att krossa en kinesisk poet med hjälp av tummen måste ju ändå vara betydligt svårare än att göra det med en vanlig lus. Inte minst med tanke på att Riddaren är närmare hundra år när han skall skrida till verket.

I veckan som gick inledde chefsåklagaren Jan Tibbling vid EKO-brottsmyndigheten en förundersökning mot Svenska Akademien och enligt vad en av mina gamla arbetskamrater inom polisen i förtroende redan har berättat för mig lär Akademien vara en ren skördeåker för en ambitiös åklagare. Många av Akademiens ledamöter tycks sedan länge ha levt i den föreställningen att svensk lag inte gäller för dem utan bara för alla andra som lever sina liv utanför Akademien. De tycks helt enkelt förväxlat sig själva med Akademiens höge beskyddare hans majestät konungen vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den miljö där de har vistats.

 

LÄS OCKSÅ: Leif GW Persson: Hasse Aro har klarat upp flest brott i Sveriges historia 

 

Enligt de vittnesmål som redan strömmat in till media och de rättsvårdande myndigheterna lär det handla om en både omfattande, långvarig och diversifierad brottslighet. Låt vara att det mesta tycks vara av en ekonomisk karaktär. En kvinnlig litteraturvetare som under många år har levt i äktenskap med en ledamot som tillhör de främsta bidragstagarna har således berättat saker som enligt den där trista straffrättsliga bedömningen handlar om skattebrott i hans fall och möjligen även i hennes eget. Mest skattebrott och bidragsfusk och med tanke på ledamöternas generositet mot sig själva i förening med deras kunskaper om gällande lagstiftning verkar det även ha legat i sakens natur.

Mer svårförklarligt blir det när det handlar om allt det andra. Ett åsyna vittne har således berättat för mig att en ledamot brukade stjäla med sig kontorsmaterial från sin arbetsplats i en sådan omfattning att det torde handla om grov stöld. Ett flertal andra kvinnor, med varierande anknytning till Kulturvärlden, har redovisat ett antal självupplevda exempel på hur en annan ledamot sedan en dryg mansålder tillbaka har verkat i den så kallade Kulturprofilens anda och utsatt dem för det som Akademien beskriver som ”oönskad intimitet” men som enligt Brottsbalkens sjätte kapitel handlar om sexuellt ofredande.

En skördeåker för en sådan som åklagare Tibbling. Samtidigt en mardröm för den författare som fick sitt Nobelpris från en församling som numera huvudsakligen tycks bestå av skattebrottslingar, bidragsfuskare, en notorisk kontorstjuv och en vanlig kladdig Farbror.

 

GW:s spaningstips

Akademispaning

Sedan 1786, då Svenska Akademien grundades, har man huvudsakligen ägnat sig åt att vårda sig om det svenska språket och den svenska litteraturen. På senare tid har man dock helt ändrat inriktning på verksamheten och anledningen till det är att de virrpannor som fortfarande sitter kvar där inte har en aning om hur man gör när man vårdar sig om slikt. Istället har de övergått till sådana aktiviteter som de alltid har haft en naturlig fallenhet för som att i varje offentligt sammanhang som bjuds dem visa upp den egna ändalykten. Vad det nu har att göra med det ursprungliga uppdraget är inte alldeles enkelt att förstå och beroende på de rumpor som man ställer ut till allmän beskådan är det dessutom svåruthärdligt som estetisk upplevelse.

 

Valspråksspaning

Svenska Akademiens valspråk är som bekant ”Snille och smak” men med tanke på det som man nu ägnar sig åt är det hög tid att man ändrar det till något som bättre beskriver Akademien och dess nya inriktning. Därmed också ett logiskt givet förslag. Att man byter ut substantiven mot två enkla rimord – även de substantiv – och att man ersätter konjunktionen med en vanligt förekommande preposition. Med tanke på att det jag nu säger riktar sig till personer som är svårt handikappade i en rent språklig mening tänkte jag även ge dem ett par ledtrådar. Såväl konjunktionen som prepositionen finns med i detta styckes inledande mening. Och rimorden har ni ju själva gett oss. Så lycka till!

 

Akademivarningsspaning

Vilhelm Moberg var tidigt av den bestämda uppfattningen att varje riktig författare borde akta sig väldigt noga för tre saker. Spriten, populariteten och Svenska Akademien. En varning som han dessutom utfärdade utan att ens ha en susning om sådana kulturbärare som Herr Horace Engdahl och hans dräng Anders Matti Olsson, Riddaren Göran Malmqvist och hans dröm om att krossa en lus, den svårt bidragsberoende poetissan Katarina Frostenson med vidhängande bolagspartner och Kulturprofil samt den före detta ständige sekreteraren Sture Allén som huvudsakligen tycks ha fullgjort sitt uppdrag med hjälp av sitt moraliska radergummi.