Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Leif GW Persson

Därför röstar jag på S tills jag dör

”Jag tänker rösta på Socialdemokraterna till dess att jag dör”, skriver Leif GW Persson.

Om en vecka är det dags att gå till val. För mig blir det sextonde gången på femtio år och jag har alltid gjort på samma sätt. Gett min röst på valdagen genom personlig inställelse i den anvisade vallokalen. Dessutom följer jag en annan tradition som jag föddes till. Nämligen att rösta på Socialdemokraterna som byggde det Folkhem som gav arbetarungar som jag en rimlig chans att komma sig upp i det klassamhälle som ändå starkt levde kvar när jag sattes till jorden i slutet på andra världskriget.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Första gången jag röstade var 1968 – Studentrevolternas år – och då fick mitt parti hälften av samtliga röster. I dag är situationen förvisso en annan och skall man tro på de senaste opinionsmätningarna så har det folkliga stödet för den övertygelse som alltid har fyllt mitt hjärta numera halverats. Ärligt talat så bryr jag mig inte. Jag tänker rösta på Socialdemokraterna till dess att jag dör - även om jag ska släpa mig till valurnan med hjälp av färdtjänst och rullator - och skälen till detta är två.

För det första att sett till den politik som verkligen avgör människors liv, allt det där som handlar om utbildning, arbete och därmed möjlighet till ett anständigt ekonomiskt liv, om sjukvård, åldringsvård, våra pensioner och grundläggande fri- och rättigheter, så har socialdemokratin historiskt uträttat åtskilligt mer av det som räknas för folkets flertal än vad deras borgerliga motståndare har gjort.


LÄS MER: Fler krönikor av Leif GW Persson

För det andra har de gjort just mitt liv bättre och inte minst i en ekonomisk mening där jag ibland har belönats på ett sätt som bland annat undandrar sig sunt socialdemokratiskt förstånd. Jag har jobbat hårt hela tiden och alltid gjort rätt för mig, och särskilt svårt var det heller inte eftersom det skänkte innehåll och mening i min tillvaro, men det var folkhemmet som gav mig den växtkraft som även en sådan som jag behöver och sådant glömmer aldrig en riktig sosse.

I dag lever jag ett annat liv än vad jag gjorde för femtio år sedan och på varje krona jag tjänar betalar jag 75 öre i skatt. Jag har inte minsta problem med den saken och är det så att man vill ha ut ännu mer är det bara att man hör av sig. Det kostar att bygga ett Folkhem och det är inte mer än rätt och rimligt att sådana som jag delar med sig av det överflöd där vi har hamnat. Därmed nog av den politiska bekännelse som man har rätt att kräva av en offentlig person som jag. 

 

GW:S SPANINGSTIPS

Besvikelsespaning

När det är dags för politikerna att gå till val ställer de ofta ut löften som de sedan sviker. I flertalet fall beror detta inte på att de ljög från början utan för att de inte fick tillräckligt stöd bland de väljare som skulle till för att de skulle kunna uppfylla sina utfästelser och i det enklaste fallet för att deras motståndare lovade dem ännu mer.

Demokratins dilemma om man så vill. Väljarna blir förbannade på goda grunder och våra politiker framstår som de fähundar som de långt ifrån alltid är. Den verklighet som vi människor lever i handlar ju till stor del om våra förväntningar på framtiden och den vanligaste av alla är att vi ska få det bättre. Själv har jag varit förskonad även på den punkten genom det goda liv som förunnats mig och den stora fördelen med det är att du får längre till din förbannelse och att det därmed inte blir lika enkelt att fördöma alla som inte tycker som du.

 

När-hjärtat-får-råda-spaning

För en tid sedan åt jag middag med Stefan Löfven. Vi tillbringade några timmar på tu man och pratade om den samtid där vi båda lever och verkar. Löfven är en hygglig, hederlig och strävsam karl. Tillika både begåvad och bildad och så långt goda förutsättningar för såväl samtycke som sympati. Där fanns också något annat och ännu viktigare. Vi är båda arbetarbarn sedan generationer, uppvuxna i samma folkhem. Han blev svetsare, fackföreningsman och statsminister. Jag blev professor, författare och samhällsdebattör men i allt som väsentligen räknas i en mänsklig mening är vi lika. Som det ju blir även inom politiken när hjärtat-får-råda.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!