Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Leif GW Persson

Därför har polisen fel om joggingmordet

Foto: HENRIK JANSSON

I slutet på oktober förra året mördades en 60-årig kvinna i ett motionsområde utanför Ulricehamn. Polisen sätter in stora resurser och man gör allt det där som man förväntas göra utan att få det genombrott som måste till för att man ska hitta gärningsmannen. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I samband med den tekniska undersökningen har man säkrat ett DNA på två ställen där placeringen av det med hög sannolikhet tyder på att det kommer från gärningsmannen. Problemet är att det inte finns i DNA-registret och I det läget – efter sex veckor – har man också tagit DNA från dem som man alltid kollar i sådana här sammanhang, plus de tänkbara gärningsmän som man fått tips om, men utan att man fått någon träff. Det är nu som spaningsledningen beslutar att topsa cirka 1 400 personer, samtliga yngre män i åldersintervallet 15-30 år som bor i Ulricehamns kommun.

Att beskriva detta som ett ”urval” är fel. Det är en totalundersökning och dessutom en riskfylld sådan som man tidigare och utan resultat använt vid ett flertal större mordspaningar, jakten på Hagamannen, mordet på Pernilla Hellgren och dubbelmordet i Linköping. Till grund för det så kallade urvalet ligger den beskrivning som upprättats av Rikskriminalens Grupp för Gärningsmannaprofiler och det var även fallet vid de tidigare morden. Profilen på Hagamannen var direkt missvisande, den på Pernilla Hellgrens mördare alltför vid och vad dubbelmordet anbelangar saknar vi fortfarande facit. Ingen imponerande statistik och det krävs inga större kriminologiska kunskaper för att räkna ut att sannolikheten för att man ska hitta gärningsmannen den här gången bara är drygt femtio procent. Men just den här gången trillade polletten ner. När man topsade nummer 1 335 i en rad som innehåller ytterligare tre hundra personer. 

 

LÄS MER: Leif GW Persson: Polisens svåra strategi löste joggingmordet i Ulricehamn

 

Gärningsmannen – ostraffad, 21 år gammal – tar livet av sig samma dag som polisen tagit hans DNA. Inte första gången det händer och bortsett från den mänskliga tragiken efterlämnar han ett antal stora frågetecken i den utredning som nu ska avslutas. Det finns en övertro på DNA och i värsta fall används den som ett alternativ till det vanliga polisiära utredningsarbete som står för mer än nittio procent av uppklaringen av våra spaningsmord. 

 

SKA-spaning

År 1939 utnämndes Harry Söderman till chef för den just inrättade Statens kriminaltekniska anstalt (SKA), det som senare ska bli Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) och i dag går under namnet Nationellt forensiskt centrum (NFC). Inget märkligt med det eftersom det var Harry som lagt grunden till verksamheten. Han ville bygga upp en svensk motsvarighet till det då världsledande Kriminalistiska Institutet i Lyon där han själv hade utbildat sig inom den forensiska vetenskapen under ledning av den legendariske Edmond Locard. Ett institut där man dels kunde hjälpa den svenska polisen ute i landet med deras kriminaltekniska undersökningar vid grova brott, dels bedriva forensisk forskning och föra vetenskapen framåt.

Tretton år senare sa han upp sig och hade inte kriget kommit i mellan hade han säkert gjort det tidigare än så. Hans skötebarn hade tagits över av alla poliser som jobbade där och ingen av dem ägnade en tanke åt vare sig forskning eller utvecklingsarbete eftersom alla var fullt upptagna med att strössla kolpulver, i jakten på fingeravtryck, över i stort sett all tänkbar bevisning som kom i deras väg. Och det var inte riktigt det som ”Revolver-Harry” hade tänkt sig. 

 

Gärningsmannaprofilgruppen-spaning

I början på nittiotalet var jag en av initiativtagarna till den så kallade Gärningsmannaprofilgruppen (GMP-gruppen), som inrättades vid dåvarande Rikskriminalen. Jag var nyutnämnd professor, chef för Rikspolisstyrelsens forskningsenhet, och hade dessutom en vision om hur verksamheten skulle se ut. En svensk motsvarighet till den enhet som man skapat vid FBI-akademin i Quantico redan tjugo år tidigare, Behavioral Science Unit. En institution där man kunde hjälpa polisen i USA med att analysera grova våldsbrott och göra profiler på okända gärningsmän och där man hela tiden använde de data som man samlade in till forskning och utvecklingsarbete. Så blev det inte och tjugofem år senare förstår jag precis hur Harry mådde när han väl lyckades tränga sig ut genom de mörka dimmorna som lägrat sig över hans eget älskade SKA.  

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!