Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Låt sorgen få ta plats

Martins mamma Lisbeth Rådström med sin syster Siv Persson sörjer Martin än i dag. "Tack och lov för att jag kunnat gråta", säger Lisbeth.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vemod. Ett vackert ord. Men inte nu. Inte mitt i sommaren. Inte när solen skiner som mest. Då ska vi vara lyckliga, bada, semestra, grilla. Och nämn inte ordet sorg. Ser Englas mamma på bild i tidningen och förstår hennes och alla de andras outsägliga förtvivlan, de som mist någon mitt i steget, mitt i livet.
Sorgen blir mer smärtsam på sommaren. Sommaren innehåller så många löften, så många drömmar om saftkalas, slappa hängmattestunder, hopp från bryggor och kärlek i gräset. Alltid tänker man på sommaren som ständigt solig. Och det också inombords, fastän alla vet att i september är det kö hos familjeterapeuterna. Men innan... då är alltid sommaren så fylld med längtan.
Men så finns inte längre den som man tänkt fira sommaren med. Alla de planer som gjorts för den kommande sommaren, kaffestunderna i koloniträdgården, släktträffen, nattbaden, Gotlandsturen.

Nära mig finns
två kvinnor som blickar ut över oändlig tomhet. Där alla planer om sommaren ses genom ett svart sorgflor. Sommaren kom och slog dem i ansiktet med sin glädje, med sitt krav på lycka. Men i stället blev det tvärtom. Svärta och olycka. Och i närheten står vi med våra hela familjer och berättar om allt vi har tänkt göra under sommaren. Båtstunden med fika och bulle, bryggdansen och Stina som äntligen ska lära sig simma.
Det är svårare med smärta när nätterna är ljusa och fyllda av glada röster. Saknaden blir så påtaglig. Det vet alla som sysslar med folks själar. De vet att när knoppar brister, brister också kroppar. I mörkret är alla katter grå, då är det lättare att bära sina inombordsskrik. När vintern tar ett järngrepp om oss och vi smiter in bakom våra portar är sorgen mer hanterlig än när sommardörrarna slås upp och grillgemenskapen osar över nejden.
Att då komma med sin sorg och vräka den över sina vänner gör man helt enkelt inte.

Hur ska man hantera sorg? I Sverige hänvisas allt till experter, till krisgrupper, till auktoriserade sörjare som präster och terapeuter. Jag är inte den som ska berätta hur vi ska hjälpa Englas mamma och alla de andra som mist sina nära, men jag tror kanske att vi ska innesluta dem i våra familjer. Funderar du på om någon är ensam i din närhet? Någon som tycker sommaren är ångest för att den inte är uppbokad från första till sista semesterdag. Sorg och saknad, det vill vi helst inte befatta oss med. Sitta och höra på dem som kvider? Men strunt i solen en stund. Lyssna.
- Jag kan inte vara ensam, säger en av dem jag känner som går mot sin första sommar utan den hon älskar. Alla är på väg nånstans med sina familjer. Det är lättare när det är vardag. Då jobbar man. Slipper tänka så mycket på vad man ska göra med dagen.

Och barnen som
ser den ena föräldern helt nedbruten. Mamma och pappa som skulle ha åkt på husvagnssemestern. Och där står den på parkeringen. Oanvänd. För inne på sängen ligger mamma och är stum.
Plötsligt började det regna en dag. Då säger min man till vårt barnbarn, det är Gud som gråter. Men, säger barnbarnet, det är roligt i himlen det vet jag. För det har vi vuxna sagt för att trösta barn när någon dött. Vi berättar och pekar, där uppe sitter XXX bredvid Gud och har det bra. Hans själ har fått vingar. Och snart kommer vi alla att mötas, där uppe.
Vi ses i Nangijala. Så kan man trösta barn.
Men vad gör man med barnens föräldrar när det ofattbara händer.
Låt sorgen få ta plats. Fastän det är sommar.

AMELIA ADAMO