Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Vi måste våga prata om främlingshatet

Att vara Sverigedemokrat är att utåt säga att man står för alla människors lika värde, men inom stängda dörrar tillsammans med likasinnade väsa ut hat mot asylsökande, romer och muslimer.

Att vara Sverigedemokrat är att vara ögontjänare.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De avslöjanden som Expressens David Baas presenterar borde chockera Sverige, särskilt de 13 procent som la sin röst på Sverigedemokraterna i tron att de inte valde in rasister, men det gör det inte.

Det är lätt att trubbas av eftersom SD-politikers rasistiska uttalanden gång på gång tränger upp till ytan från det svarta hav där de anonymt kan spy galla.

Men nu är det SD-politiker som arbetar som nämndemän, förtroendevalda domare, personer som avgör rättsfall och vars röst väger lika tungt som de professionella domarnas.

Förtroendet för rättssamhället skadas svårt av att ha domare som i hemlighet spyr galla mot det de kallar "somaliska bidragsturister", i versaler vrålar "FYFAN! Vad jag hatar Islam! HATAR HATAR HATAR" och menar att "inga moderna straff" är hårda nog för "asylparasiter".

Att juridiska experter fördömer kommentarerna och kräver en förändring av systemet med politiskt tillsatta lekmannadomare är självklart.

Men vi måste också våga prata om Sverigedemokraterna. Vi måste våga diskutera vad det betyder att det bubblar av främlingshat under nolltoleransen. Vi måste våga ifrågasätta SD:s illusionsnummer även om det betyder 400 hatmejl eller 400 anmälningar till Granskningsnämnden.

Fredrik Skavlan ställer i sin SVT-intervju en berättigad fråga om hur många enskilda fall av rasistskandaler som krävs för att det ska vara en kultur. 50? 100? Jimmie Åkesson har inget bra svar.

I den sensationella videofilmen med SD-politiker som förolämpar folk på Kungsgatan i Stockholm, avslöjad av Expressen 2012, finns en scen som definierar partiet bättre än någonting annat.

Nej, inte när Erik Almqvist kallar medmänniskor "babbe" eller "den lilla horan", även om det inringar partitopparnas syn på andra människor. Inte heller när Kent Ekeroth med järnrör i hand ropar: ”Alltså, vi vill inte göra någonting, vi försvarar oss", även om det skildrar taktiken att vända på allt och göra den som hånar och hatar till ett offer.

Nej, scenen är när SD-topparna är utom hörhåll för polisen, hånskrattar och Erik Almqvist säger: "Det funkar alltid att vara ögontjänare”.

Fredrik Skavlan frågar om det är ett hopplöst uppdrag att försöka rentvätta det här partiet. Underförstått: det här gamla nazistpartiet. Jimmie Åkesson svarar att det hopplösa är att slippa den här typen av diskussioner.

Men SD får inte slippa undan. Vi måste våga prata om SD:s främlingshat. Att vara Sverigedemokrat är att vara ögontjänare.