Lars Lindström

Vi kan inte fortsätta på det här viset. Det är det enda vi med säkerhet vet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Scenen är oförglömlig. I gläntan bakom tält och upphängda presenningar står en orkester och spelar. En gammal skolorgel har släpats hit, någon spelar akustisk gitarr, andra trombon och klarinett. En ensam virveltrumma håller takten i hörnet av Ojnareskogen på norra Gotland.

Publiken sitter på klappstolar eller på filtar på marken, gamla och unga i en osalig blandning. Några står upp. Barn springer omkring. En liten kille på cykel viker av för att inte köra över min fot. En tonårstjej målar en banderoll. "Fuck the police, save the forest" står det. Dunklet börjar lägga sig. Myggen trivs.

Många av människorna har grova kängor, ylletröja och sjal. Mjuka material. Min rutiga skjorta är ett bra val för den som vill smälta in. En del har skägg. Andra bär keps. Någon har rasta-frisyr. Ingen bär kostym i skogen.


Innan jag fortsätter vill jag poängtera att detta händer 2012, inte 1972. Jag har nyss pratat med en intelligent och seriös yngling från Fältbiologerna. Han säger vettiga saker om miljön och förklarar varför det är så viktigt att protestera mot företaget Nordkalks planer att öppna ett oerhört stort dagbrott för kalkbrytning här, helt nära en av Gotlands få sjöar, Bästeträsk.

Jag frågar om hans fotbeklädnad.

Han har tunna barfotaskor med tår. Som fingerhandskar, fast för fötterna. Det ser roligt ut. "Så att det ska kännas som att gå barfota", förklarar han.

Det vore lätt att avfärda dessa engagerade människor som muppar eller smurfar eller vad det vanligaste tillmälet för miljöaktivister är numera. Särskilt om de har skor med tår.

Vi kan ge dem öknamn och skoja om att de kommer från en annan tidsepok.

Det spelar ingen roll. De har ändå rätt. Det vet vi, innerst inne vet du och jag att vi överutnyttjar jordens ekosystem. Naturresurserna räcker inte för evigt. Vi kan inte fortsätta på det här viset. Det är det enda vi med säkerhet vet.

Ändå kan vi inte hålla oss.


Hur många tusen fungerande tjock-tv-apparater har slängts de senaste åren? Hur många datorer, för att de är lite för långsamma? Mobiler för att de har för liten skärm? När jag försökte få ett mekaniskt fel reparerat på en femton år gammal, välljudande cd-spelare blev jag utskrattad.

Vi överkonsumerar. Prylar har, precis som kändisar, allt kortare livslängd. Det slit- och släng- samhälle som vi har levt i under flera decennier har blivit ett slängsamhälle. Vi hinner inte ens nöta på det vi köper innan det byts ut. I framtiden kommer alla prylar att vara moderna i en kvart.

Förutom att vi slösar på jordens resurser skapar det enormt mycket sopor.

Varje svensk slänger nästan ett halvt ton per år. Miljöminister Lena Ek (C) satt i tv en morgon och diskuterade sopberget med journalisten Mattias Hagberg.

Miljöministern berömde en ny utredning, som vill förenkla återvinningen och göra kommunerna huvud-ansvariga. Det är bra.

Varenda återvinningsstation ser ut som en krigsskådeplats i dag.

Men överkonsumtionen hör inte hit, menar Lena Ek. Det är en annan fråga. Fast det är det inte. Men den är politiskt ännu känsligare, eftersom överkonsumtion främjar tillväxt och ökad tillväxt är Gud.

Det kan vi tänka på när miljöministern inte vill beröra Ojnareskogens skövling.


Medan skogen med 266 rödlistade arter huggs ned fastän högsta domstolen ännu inte sagt sitt... huggs ned fastän aktivister kedjar fast sig vid skogsmaskinerna och en skogsorkester sjunger kampsånger i skymningen.