Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Vi har pratat om saker vi aldrig förr har pratat om med våra barn

Nya diktantologin ska väcka ungas läslust.
Olga Tokarczuk.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Joyce Carol Oates.Foto: DUSTIN COHEN / ALBERT BONNIERS FÖRLAG
I höstas, när allt var som vanligt, kom vi på den geniala idén att starta en bokklubb med våra två vuxna barn, skriver Lars Lindström.Foto: Lars Lindström

Genom våra barn kan vi komma till insikt om att det finaste i våra liv endast är en kort episod i en annan människas berättelse.

Det är kärnan av känslostormarna när barnen flyttade hemifrån, på ett ungefär. 

Nu är tid att skriva ett nytt kapitel.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I höstas, när allt var som vanligt, kom vi på den geniala idén att starta en bokklubb med våra två vuxna barn. De har blivit egna människor till sist, det där man tvekar om när de är små varma knyten i ens famn, så sårbara, så beroende av vår ömhet och omvårdnad, så fullständigt hjälplösa.

Jag tänker på gemenskapen när vi läste för barnen. Astrid Lindgrens berättelser om Nangijala och Mio, min Mio. Första Harry Potter. ”Det blåser på månen”. Och alla egna skrönor om Nalle Puh vi fick hitta på när de skrivna tog slut.

Jag ska berätta vad som är tråkigt: att inte ha vänner.

Och sedan tonåren; det sämsta med att vara tonårsförälder är att vara vuxen. Det vill säga: att inte vara skraj för samma farliga saker och förlorade tillfällen, att inte förfoga över ett passande språk, att veta en massa men ändå få finna sig i att stå där som en blinkande fyr och hoppas att den värme och vägledning som vi erbjuder då och då ska pricka våra barn.

Nu när alla i familjen är vuxna människor nås en ny nivå. Kan man säga att vi är vänner? Riktigt goda vänner? Enligt min erfarenhet är schema och struktur en viktig grund även för relationer. Låter det tråkigt? Jag ska berätta vad som är tråkigt: att inte ha vänner.

En organiserad familjeverksamhet, en kvartett som möts regelbundet för att käka middag och samtidigt samtala om en bok som alla har läst kändes som en sympatisk och genomförbar tanke. Vilken glädje när alla ville vara med!

Reglerna är enkla: var fjärde gång väljer en person boken vi ska läsa, ingen ska ha läst den tidigare, den måste finnas i pocket och får inte vara en tegelsten.

Nu är vi inne på vår sjätte roman på ett halvår och vi har lärt oss mycket, haft kul, ätit god mat och: vi har pratat om saker vi aldrig förr har pratat om med våra barn.

Redan när vi tog oss an och ventilerade den första boken i höstas, ”En fager mö” av Joyce Carol Oates, stod det klart att det här var någonting nytt, och att vår gemenskap mådde bra av detta nya. Vi dryftade skillnader i klass, kön och ålder, pratade sex, makt och möjligheter och hur vi ser på varandra och oss själva. Med våra barn, över ett glas rött vin!

Och efter Joyce Carol Oates blev det Hermann Hesse och Peter May.

Livet är förunderligt. Jag ser in i min vuxna dotters ögon och möter åter treåringen, intill en snöhög med utgrävd grotta, iklädd overall och färgglad mössa och med ett påskägg i famnen, rosiga kinder och en belåten min som avslöjar allt som behöver avslöjas.

Jag synar min vuxna sons blick och finner fyraåringen, han som allvarlig sitter i pyjamas på ett sängöverkast och med klar röst sjunger ”Det gåtfulla folket” från början till slut. Om Beppe Wolgers och Olle Adolphson hade fått vara med hade de fällt glädjetårar, de med.

Och efter Joyce Carol Oates blev det Hermann Hesse och Peter May, och sedan fortsatte det med Jamaica Kincaid, Olga Tokarzcuk och Michael Ende och ni hör ju: det har ingen ände, eller det har det ju, men ingen vi ser framför oss.

Allt detta hade alltid funnits och han hade inte sett det, han hade inte varit närvarande. Nu var han närvarande, nu hörde han det till. Som Hermann Hesse skrev, på ett ungefär.

Lästa böcker i Lindströms bokklubb

En fager mö - Joyce Carol Oates (2011)

Siddhartha - Hermann Hesse (1922)

Svarthuset - Peter May (2013)

Lucy - Jamaica Kincaid (1990)

Styr din plog över de dödas ben - Olga Tokarzcuk (2010)

Momo eller kampen om tiden - Michael Ende (1973)

Christer Nylander (L) och Amanda Lind (MP) presenterar miljonstöden.