Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Varningsklockorna ringde innan mordet

Alexandra Mezher dödades på jobbet.
Foto: Privat
På ett HVB-boende i Mölndal blev Alexandra Mezher bragd om livet.
Foto: Robin Aron
Lars Lindström.
Foto: Lisa Mattisson

GÖTEBORG. Alexandra Mezhers mamma sitter i rättssalen i Göteborg och följer åklagarens redovisning av de svåra skadorna, blodet på kniven och blodspåren på golvet i flera rum.

Det är modigt av henne, hon vill ha ett avslut.

Mest tänker hon på varningsklockorna som ringde innan hennes dotter mördades.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mord är aldrig vackert, inte ens på film eller i tanken. När åklagaren i Göteborgs tingsrätt spelar upp larmsamtalet till polisen hörs i bakgrunden ljuden från tumultet när de unga männen brottade ned och tog kniven av den misstänkta mördaren.

Dunsar, rop, kvidande. Paniken i rösten hos pojken som ringer. Ni måste komma. Hjälp mig, snälla. Skynda på!

De tonåriga flyktingpojkarna har fått välförtjänt beröm av polisen för sin insats att avväpna den misstänkte och hålla fast honom tills polisen anlände. Om det finns hjältar i denna tragedi har vi dem här.

"Alexandras död har fått stor uppståndelse"

Mordet på 22-åriga Alexandra Mezher den 25 januari i Mölndal har fått stor uppmärksamhet. En ung människa mister livet under sitt uppdrag att ge ensamkommande unga flyktingar en dräglig start på sitt nya liv.

Att den åtalades ålder enligt åklagarsidans utredning snarare är 18 än 15 har betydelse för det straff som utdöms. I tingsrätten meddelas också att pojken ska genomgå stor rättspsykiatrisk undersökning, eftersom det finns skäl att tro att han har en psykisk störning. Den omständigheten är intressantare, tycker jag, än hur gammal han är.

Under rättegångens första dag sitter den åtalade ynglingen för det mesta helt stilla, med böjt huvud och hörlurar för att kunna lyssna till tolkens översättning.

Alexandra Mezhers mamma sitter mitt emot honom, och i en paus säger hon att det jobbigaste är att hon sitter med den som tog hennes dotters liv. Det brinner i hennes hjärta, säger hon. Hon säger också att hon tänker på varningssignalerna, att det var brist på folk, att det slarvades på olika sätt. "En ensam tjej, 22 år, vårdar själv tio barn, tio ungdomar", säger hon och skakar på huvudet.

Varningsklockorna var många innan Alexandra mördades. Här är några:

■ Den åtalade har psykiska problem och ångestattacker som han medicinerar för.

■ Personalen hade svårt att få honom ta medicin och flera trodde att han spelade psykiskt sjuk.

■ HVB-hemmet hade ansökt om att dra ned personalen nattetid till en - och fått det godkänt.

■ Den åtalade hade försökt begå självmord genom att hänga sig med en sladd.

■ Knivskåpet i köket var en osäker förvaringsplats och knivar kunde ligga helt öppet i badrummet.

■ Dagen före mordet hade den åtalade fått tag i en kniv och skurit sig själv i låret.

Varningsklockorna var många

Trots varningarna fortsatte verksamheten som vanligt. I efterhand är det alltid lättare att lägga pusslet, men för Alexandra Mezhers anhöriga är det viktigt att få hela bilden. Ägarnas ansvar ska avgöras i en annan rättslig prövning, men nog känns det som om detta lägger en skugga också över denna förhandling.

Vid ett tillfälle tar Alexandras mamma upp en näsduk och torkar kinden; när åklagaren visar färgbilder av “skvalpat eller slungat blod” på en golvyta på över en kvadratmeter. Att hon orkar… det är ett mirakel.