Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Varför finns det folk som inte är feminister?

Alltså, så här var det. Jag stod lite trångt till på bussen eller om det var tunnelbanan, det var nog tunnelbanan, jag minns lukten av parfym och svett och deodorant och otvättat hår, den där ljuvliga doften av människa.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Då var det någon som sa, en man, eller om det var en pojkman, som påstod att han minsann inte var feminist. Jag såg honom inte, det gick inte att fästa rösten vid ett ansikte, men det fick mig att fundera. Varför finns det människor som inte är feminister, vilka är de? Vad har de för bevekelsegrunder?

Feminism är, såvitt jag kan förstå, att förespråka kvinnans rättighet att vara jämställd mannen, politiskt, ekonomiskt och socialt. Men också mannens rättighet att vara jämställd kvinnan. Jag vred mig runt där på tunnelbanan eller om det var bussen, drog in hopkoket av dofter i en lång inandning, och försökte lokalisera var rösten kom ifrån, men det gick fortfarande inte. Det kan ha varit i torsdags. Det var definitivt i tunnelbanan.

Den som är av den åsikten att kvinnan skapades av mannens revben eller formades av mannens blindtarm har svårt att acceptera att man och kvinna ska äga samma rättigheter. Det säger sig självt. Men finns det fortfarande människor som på allvar tror att den kvinnliga evolutionen började med ett revben? Jag var helt övertygad om att den kvinnosynen dog ut på sextiotalet, men den kanske bara gick med i Kristdemokraterna.

Jag klev av tunnelbanan, tog rulltrappan uppåt och gick åter in bland stenhusen. Åskan klev över molnen. Genom bladverken föll de första dropparna regn, tunga som olja. Pappersskräp blåste över gatan.

En del säger att feminism inte är samma sak som jämställdhet. De är antifeminister, ändå för jämställdhet, men liksom på naturlig väg. Det är också de som säger att en tredje pappamånad är ett slag mot familjens rätt att välja. Och att den första och den andra pappamånaden också var det. Och att marknaden själv löser det här med fler kvinnor i börsbolagens styrelser. Men att det blir svårt eftersom det inte finns tillräckligt många kompetenta kvinnor. Och att kvinnor kommer att få lika lön för lika arbete om de bara lär sig löneförhandla.

Det var gått ett halvt sekel sedan Sverige undertecknade Förenta Nationernas konvention om lika lön för män och kvinnor för lika arbete. Fortfarande tjänar män mer än i kvinnor i nästan alla yrkesgrupper, i vissa yrkesgrupper ett par miljoner mer i livslön.

En dörr slog hörbart igen, en hund skällde, en cyklist plingade på sin ringklocka och susade hastigt förbi. Jag tänkte på mannen i tunnelbanan, det var i tunnelbanan. En man som inte är feminist kan vara en skrämd man, en människa som inte vill förlora de fördelar män har. Vilket först och främst är mer makt och pengar än kvinnorna.

Men är det ett privilegium att jobba mer övertid, att inte ha den bästa kontakten med sina barn, att läsa färre romaner, att ha färre vänner? Är det en förmån att inte våga släppa fram sina känslor, inte söka hjälp när man mår dåligt? Att stå för 80 procent av alla brott och 70 procent av självmorden, att leva ett kortare och tristare liv, är det något att sträva efter, att kämpa för att bibehålla?

Den människa som är feminist har insett att även män tjänar på ett mer jämställt samhälle, eller hoppas i alla fall att det kan bli så i en värld som finns där framme, runt hörnet. Där, där borta. Ser du inte?