Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

USAs nya president agerar som ett barn

Donald Trump svors in som USA:s nya president i helgen. Foto: POLARIS

Mannen i mörk kostym och rosa slips tacklar en annan man i mörk kostym och rosa slips, de faller, slag mot huvud utdelas. Sedan knyter angriparen näven, höjer den, skriker som en galning och försöker överrösta publikens vrål.

I dag är han USA:s president, och det är tragikomiskt, ty han är ett stort barn.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

27 år har gått sedan jag skrev min första artikel om Donald Trump. Sommaren 1990 var het i New York, 25-30 grader i skuggan. Jag bodde i hörnet av 29:e gatan och tredje avenyn och var för första men inte sista gången USA-korrespondent för Expressen.

En måndag i juli brann det i Empire State Building, och lunchen med kollegan Mats Olsson var i farozonen. Men innan internet förändrade allt behövde en reporter inte ha bråttom till en eldsvåda. Bränder blev en större nyhet med tiden, hade den slocknat var den inget att ha. Det blev lunch och en helsida om kaos, brandbilar, helikoptrar och 38 skadade.

Veckan efter ville redaktionen ha ett skrivbordsjobb om en affärsman i trubbel. Jag plöjde artiklar om Donald Trump i Newsweek, New Yorker, Daily News, New York Post, Vanity Fair och om jag inte minns fel blev det en sväng förbi Trump Tower en kväll för att insupa miljö.

Skyskrapan med 58 våningar på femte avenyn var Donald Trumps första försök att likt en tonårig graffitimålare fästa sitt namn på så många byggnader som möjligt.

Artikeln jag skrev handlade om en affärsman på fall, med skulder på 20 miljarder kronor och tillgångar som vissa beräknade till "bara" 500 miljoner kronor.

Trump var illa ute på flera sätt denna heta sommar, som för mig började på en lyckad konsert med Neville Brothers på jazzfestival i New Orleans och avslutades i ett misslyckat kräftfiske med några medlemmar i rockbandet Europe i Los Angeles.

Donald Trumps sommar omfattade en offentlig otrohetsaffär med skådespelerskan Marla Maples och ett tokbelånat imperium som gungade: i juni 1990 var han 14 timmar från konkurs sedan han hade missat en inbetalning på 438 miljoner kronor.

Vissa kallade det 40-årskris och slutet för Donald Trump, men han var redan då en vippdocka, som med ett fånigt leende på läpparna reser sig när den puttas omkull.

Videon från fribrottningsshowen Wrestlemania 2007 är talande. Det är en fejksport och i en fejkattack kastar sig Donald Trump över affärsmannen Vince McMahon och fejkmisshandlar honom och tvångsrakar honom. Inget är på riktigt.

Donald Trump ljuger och hämnas som ett barn, kallar folk för idioter, feta och fula, losers och motherfuckers, veka, patetiska. Under valkampanjen gav han motståndarna naiva seriefigursnamn: Lögnaren Ted, Galna Bernie, Skurkaktiga Hillary. Vid installationstalet citerade han en Batmanskurk.

I dag gör han sin första arbetsdag i Vita huset i Washington, och Donald Trump fortsätter att förbrylla och oroa, nu inte bara finansbranschen utan hela världen. Hur länge ska han få leka, bluffa, manipulera? Hur länge får han sitta kvar?

USA:s nya president tänker som ett barn, agerar som ett barn och pratar som ett barn. I en häpnadsväckande intervju i brittiska Times, tyska Bild och svenska DN låter Trump som en förskoleunge när han "analyserar" världspolitik: "… jag tittade just på Afghanistan och man ser på talibanerna, och man tittar på att vartenda, vartenda år så är det mer, mer, mer, ni vet de har olika färger, och man säger, liksom, vad är det som pågår här?".

Ja, den frågan ställer vi alla. Vad pågår?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!