Lars Lindström

Tio år är länge – tio år i fängelse är en evighet

Tio år är en lång tid.

Tio år i fängelse är en ännu längre tid.

Tio år i fängelse på skakiga bevis måste vara en evighet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kanske drömde han om upprättelse de första nätterna av tusentals i fängelset. Men jag antar att det är lätt att resignera. Den i dag 66-årige mannen som nu friats säger själv att han inte försökte tänka så mycket, att han arbetade varje dag i veckan för att slippa fundera.

Men på kvällen, när han la sig för att sova, kunde han då undvika att grubbla på beskyllningarna från dottern, anklagelserna om ett par hundra våldtäkter under flera år, från nio års ålder, uppgifterna om tortyr med rakblad och cigarretter?

När han dömdes 2002 i Västmanlands tingsrätt och 2003 i Svea hovrätt var det ställt utom rimligt tvivel att han var skyldig. Det är så det heter. Det är så det ska vara för att rättssäkerheten ska tryggas.


Det är viktigare för en rättsstat att oskyldiga inte straffas än att skyldiga gör det. Ändå fälls ibland åtalade på grunder som senare visar sig vara bräckliga genom att nya fakta tillkommer.

Dottern anmälde nya sexuella övergrepp åren 2007-2009, när pappan satt i fängelse, utförda av fyra personer som också skulle ha deltagit i de tidigare gruppvåldtäkterna. Spaning visade att hennes uppgifter kunde ifrågasättas, och utredningen fann ingen grund för anklagelserna.

Dessa felaktiga anklagelser tycks vara avgörande för att 66-åringen frias. Samt att dottern i nya förhör har ändrat sina uppgifter när det gäller platser för gruppvåldtäkter och vissa andra förhållanden.

I den nya domen pekar hovrätten på att de flesta övergreppen ska ha skett i rummet som dottern delade med sin syster, utan att systern någon enda gång märkte något. Men det hade ingen betydelse vid den fällande domen för tolv år sedan.


Dottern har hela tiden påstått att hon känt till vilka två av personerna som begått gruppvåldtäkterna mot henne är, men har inte velat säga deras namn, varken vid den första rättegången eller under den nya utredningen. Det underminerar hennes trovärdighet, men borde ha gjort det även vid de fällande domarna 2002 och 2003.

I JK-rapporten "Felaktigt dömda" 2006 konstateras när det gäller sexualbrottsmål att granskningen av målsägandeberättelsen är otillräcklig: "Det måste kontrolleras hur berättelsen kommit fram, hur tillförlitlig den är och om den innefattar moment som gör den mindre tillförlitlig (”varningssignaler”). Det har inte skett i tillräcklig utsträckning."

Att inte vilja uppge identitet på två personer som du vet begått en gruppvåldtäkt mot dig borde vara en sådan "varningssignal", kan man tycka.

Man kan också ifrågasätta varför det tog så lång tid innan mannen friades från anklagelserna. Många jurister hävdar att det är för svårt att begära resning i Sverige. Är 66-åringens fall en antydan om att det håller på att ske en förändring?


Han kan nu få minst tio miljoner kronor i skadestånd, tippar advokaten och före detta riksdagsledamoten Peter Althin.

För ett par veckor sedan krävde amerikanen Derrick Deacon skadestånd för sin felaktiga fängelsedom. Han har friats för ett mord på en tonåring 1989 och vill ha 25 miljoner dollar av amerikanska staten. Han satt i fängelse i 25 år.