Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Risken finns att det eskalerande massåldrandet kommer att utlösa hat

Genrebild. Foto: Shutterstock

Döden är ingenting.

Att åldras är ett helvete.

Jag vet, jag tillhör den årskullen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Börja året med kärlek skrev jag i vintras som dedikation till en singelkvinna som köpte min bok. Häromdagen berättade hon hur året börjat: hon hade en dejt redan 3 januari och blev senare ihop med killen. Så kan det gå. Livet berör.

Naturligtvis var det en slump; jag är bättre på nuet än på framtiden. I min ålder är livet en oredig röra av i dag och i morgon och någon oundviklig komponent från i förrgår.

Ibland kan det kännas som om allt har gått blixtsnabbt.

Som att det var häromåret jag mitt i natten dansade på parketten med en ostyrig bebis och nynnade på Becks ”Loser” eller något annat som jag kom ihåg melodin till och som inte tråkade ut mig fullständigt.

Jag tycker mig ha hela min ålderdom framför mig

Eller som att det var häromveckan jag klev upp ur sängen på Lincoln Boulevard i Santa Monica, hasade ut i sandaler i den kaliforniska solen för att köpa tidningar, körde till Beverly Hills för att prata med någon aktuell skådis eller musiker eller tog flyget till Denver för att träffa ”Foppa” Forsberg.

Komikern John Cleese beskriver känslan av hur fort det går i den legendariska tv-serien ”Fawlty Towers”: Zoom! What was that? That was your life, mate.

Sanningen i nuet är en annan. Tillvaron släpar sig fram sekund efter sekund, minut efter minut, och det är upp till mig att göra så många ögonblick som möjligt meningsfulla, smärtfria och eventuellt minnesvärda.

Jag tycker mig ha hela min ålderdom framför mig, och sedan den underliga slutfas när man inte längre har en aning om vad det är frågan om.

I en paus under utövandet av den sport vi kallar indiebandy – en hårdare variant av innebandy – klagar en av medspelarna på ont i knät. Eftersom han är minst tjugo år yngre tröstar jag honom med att säga: det blir inte bättre med åren.

Bit för bit faller vi sönder, även om det oftast går långsamt, och många delar kan repareras så att vi kan fortsätta.

Åldringsinvasionen kostar berg av pengar

Åldrandet är inte bara av privat intresse, utan utgör en av de mest betydande sociala förändringarna under detta århundrade. Nästan varenda nation i världen ser en ökning av såväl antalet åldringar (jag gillar det ordet!) som en ökad andel av befolkningen.

Tänk er effekterna på ekonomi, arbetsmarknad, bostäder och transporter, hur service och sjukvård måste förändras, liksom politiken.

2070 beräknas 25 procent av befolkningen i Sverige att vara över 65 år, alltså omkring 3,2 miljoner. Rena folkutbytet. Risken finns att det eskalerande massåldrandet kommer att utlösa hat och fientlighet. 

Åldringsinvasionen kostar berg av pengar, och orsakar grava demografiska förändringar i samhället. En del yngre upplever att det är otäckt att tvingas träffa gamla och sjuka på gatorna och den känslan måste politikerna ta på allvar.

Med massåldrandet följer att rynkiga, skröpliga och långsamma människor är i vägen i butiker och på torg och förändringen gör att yngre människor känner otrygghet. Många blir obekväma av att se fattigpensionärer livs levande och kan till och med tvingas tänka sig in i deras situation och fundera över sin egen ålderdom.

Och man kan ju inte ta till den enkla lösningen: att förbjuda folk att bli äldre.

Om någon känner sig störd av satiren mitt i allvaret ber jag inte om ursäkt.