Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Rasismen har det inte lätt just nu, man tycker nästan synd om den

Jag är i USA – det är ett Mellanöstern jag ser.
En bild av George Floyd projiceras på statyn av en av slaveriets försvarare, Robert E. Lee i Richmond, Virginia, USA.Foto: STEVE HELBER / AP TT NYHETSBYRÅN

Ligger sömnlös och oroar mig för de rasistiska statyerna. Hur ska det gå? Hur ska världen överleva att symboler för rasism, slaveri och vit makt inte längre står på hedersplatser på torg och i parker?

Rasismen har det inte lätt just nu, man tycker nästan synd om den.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Exakt den meningen sa jag högt till mig själv häromdagen. Rasismen har det inte lätt just nu, man tycker nästan synd om den.

Inte mycket kan jämföras med att prata med sig själv. Man hör tydligt vad som sägs och man slipper bli missförstådd.

Överallt pågår protester mot strukturell rasism i samhället i stort och inom polisen i synnerhet. Som om coronapandemin och tid i karantän har fått människor att stanna upp, tänka efter och samla energi och nu måste få utlopp för den, även om det inte är ultimata tider att samlas tätt i stora skaror.

I Frankrike, Belgien, Sverige, Italien, Storbritannien, Spanien, Tyskland, Nya Zeeland, Syrien, Kanada, Mexiko, USA, Sydafrika, Tunisien, Kazakstan, Japan, Israel, Danmark, Finland, Ungern, Island, Litauen, Norge, Polen, Portugal och Australien har demonstrationer för social rättvisa, mot rasism och polisvåld genomförts de första veckorna i juni.

George Floyd, som dog med ett polisknä på halsen i Minneapolis, USA, skulle ha häpnat om han visste vilken medborgarrättsrörelse hans död initierat.

Rasismen är omodern, förlegad och defekt, som en gammal strumpa med hål som aldrig blir lagade; nu ligger den där och kvävs längst ned i lådan. Den har det motigt på många sätt.

Mer än 5 000 forskare världen över och två vetenskapliga tidskrifter stängde sin verksamhet en dag i förra veckan och lovade att arbeta för att komma tillrätta med den rasism som finns förankrad inom forskningen.

Rasismen är omodern, förlegad och defekt, som en gammal strumpa med hål som aldrig blir lagade.

Förlaget Merriam-Webster, vars ordbok är en av de mest sålda böckerna i amerikansk historia, ska justera definitionen av ordet rasism, och ge en tydlig beskrivning av det systematiska förtrycket. Efter förslag från Kennedy Mitchum, 22-årig student från Iowa.

Även i Sverige har rasismen det kärvt. Antirasistiska protester hålls i Malmö, Göteborg och Stockholm. SD är lamslaget, tappar i väljarstöd och gör desperata utspel om vad som helst. Enstaka ledarskribenter försöker utan framgång relansera ”omvänd rasism”. Tidigare högljudda rasistprofiler i sociala medier deppar. Alexander Bards provokationsrasism blir till sist för mycket för TV4.

Ska världen uthärda att inte längre få se nazister och rasister samlas kring sina avgudar och vråla?

Nej, rasismen har det tungt. I USA vill Virginias guvernör stuva undan statyn av Robert E Lee, landsförrädare och en av slaveriets försvarare. Borgmästaren i Indianapolis flyttar monument över sydstatare som dog i kampen för att få behålla slaveriet, en symbol som står där den står tack vare rasistsekten Ku Klux Klan och dess kontakter med myndigheterna på 1920-talet. 

Borgmästaren Joe Hogsett säger något klokt om att man måste referera till segregationen och aldrig glömma den – men inte hedra den.

Hur ska det gå? Ska världen uthärda att inte längre få se nazister och rasister samlas kring sina avgudar och vråla? Överlevde vi att Tyskland avlägsnade alla offentliga symboler över nazismen? Kunde vi somna när Leninstatyerna välte och när Saddam Hussein-monument förstördes?

Att bara avlägsna ikoner och statyer förändrar förstås inget i grunden. Men det är en början. Tänker jag. Och sedan kan jag äntligen somna.

Sonja, 74 och Anja, 38, protesterar i Washington DC