Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

"Pippi är så klart ett ensamt krigsbarn"

Samtidigt som Astrid Lindgren under brinnande krig skrev sagan om Pippi Långstrump skrev hon också en krigsdagbok om den djävulska vintern.

Plötsligt ser vi det klart: Pippi är så klart ett ensamt krigsbarn, med mamma i himlen och pappa i främmande land.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

SVT-dokumentären om Astrid Lindgren ger för varje nytt avsnitt en bredare och djupare bild av författaren genom att koppla hennes liv till den tid hon lever i, det samhälle som hon ser växa fram och förändras.

I krigsdagboken – som våren 2015 ska publiceras för första gången i sin helhet – skriver hon om mörkläggning i Stockholm och ser en skylt på en bokhandel om att "judar och halvjudar äga ej tillträde".

Hon citerar ur de brev hon läser i sitt hemliga jobb för brevcensuren. Där hör hon talas om en norrman som fått alla sina tänder utdragna och sedan blivit satt i koncentrationsläger.

Hon tröstar sina barn med att vi ändå bor i ett land som håller sig utanför kriget, och natten därpå fäller ryska stridsflygplan bomber över Stockholm och Strängnäs. "Det är en djävulsk vinter" skriver Astrid i sin dagbok.

Under samma tid författar hon en bok om Pippi Långstrump till sin dotter Karin, som har hittat på namnet, och Astrid skickar i hemlighet in manuset till ett bokförlag, blir refuserad, men hittar ett annat.

Pippi var ett märkvärdigt barn, och som litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström säger i tv-dokumentären: det är ingen slump att Pippi föds i slutet av andra världskriget, att världen efter männens stora misslyckanden behövde en kompentent, fri och stark liten flicka i humanismens tjänst.

Hon är ett krigsbarn bland många andra krigsbarn, med en mamma som är i himlen och en pappa som ramlat ur en båt och liksom många soldater under kriget gått ett ovisst öde till mötes.

I Astrid Lindgrens dagbok finns också kopplingar till senare berättelser hon skrev. "Nationalsocialismen och bolsjevismen, de är som två skräcködlor i kamp med varandra" skriver Astrid Lindgren i krigsdagboken.

Sedan hör vi samma ord eka igen, denna gång när hon läser ett avsnitt ur "Bröderna Lejonhjärta", om två vidunder från urtiden som bekämpar varandra i Karmafallet: "En lång och hemsk strid var det, men den tog slut till sist. Det kom ett skärande skrik från Katla. Det var hennes dödsskrik."

Astrid Lindgren var enastående på att fånga sin tid i sagans form. Det är inte utan att man saknar en Astrid i dag, någon som först kunde nedteckna och sedan med behaglig röst läsa en trösterik saga för oss om den kusliga samhällsutveckling vi ser i Europa.