Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Otäcka populistiska krafter är i rörelse

Märkliga, otäcka, populistiska krafter är i rörelse. Jag läser en text som tycks vara hämtad från en högerextrem hatsajt, men är publicerad i en traditionell svensk morgontidning grundad 1884.

Här jämställs "svensk" med "vit"; det gjordes kanske på 1800-talet, men nu?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men först står jag i ett vardagsrum, hör Håkan Hellström sjunga att han kommer att älska henne när jorden har gått under, för han tänker aldrig dö. Jag ser intimiteten i brudparets ögon, tycker mig höra röster långt borta, dämpade av innerväggar, men det är nog inbillning, en dörr går igen.

Ringar plockas fram ur små askar. Försiktigt, som av en slump, för jag upp handen mot ögat och torkar bort en fysisk reaktion på allt det vackra med kärleken.

Även den ungdomliga livsglädjen hos två tonårskillar på tunnelbanan gör mig lycklig. De två kompisarna skämtar med varandra; den ena har en helt platt, innehållslös ryggsäck i knät, den andra en ofattbart välfylld som gör att han måste sitta snett och obekvämt på sätet.

Killen med tom ryggsäck frågar – medan han skakar på huvudet – vad hans kompis egentligen har i sin. Svaret blir: Min framtid. Sedan skrattar de båda hjärtligt, och jag kan inte låta bli att le.

Vi får aldrig glömma det vackra i världen. Inte heller det fula. En grov, dubbel våldtäkt på en kvinna i Strängnäs har uppmärksammats på många sätt den senaste tiden. Två asylsökande män dömdes i början av december till flera års fängelse, och på högerextrema sajter som Nordfront, Fria Tider, Exponerat och Avpixlat har uppgiften att en av våldtäktsmännen verbalt förnedrade offret fått rubriker.

Han sa, enligt det första polisförhöret med kvinnan: "I'm gonna fuck you, little swedish girl". Det är grymt, det är en försvårande omständighet och understryker gärningsmannens hänsynslöshet.

Nu förs den absurda åsikten fram, i Svenska Dagbladet, att det är rasism och kan vara ett hatbrott mot en svensk. Ledarskribenten menar att "tidningarna" struntat i den aspekten, och blinkar i ett sorts samförstånd med de nämnda sajterna. Det vet vi hur "tidningarna" är.

 

Att kalla offret "svenska flicka", är enligt ledarskribentens resonemang, glåpord, en kränkning mot "etniska svenskar" och förstärker en grov våldtäkt till ett hatbrott. Enligt detta resonemang är uttrycket "svenska flicka" lika med rasism mot vita. Enligt detta resonemang är svenskar alltid vita. Men det är vi sannerligen inte.

Åklagaren Henrik Olin säger när jag ringer upp att nej, enligt lagstiftarens mening är detta inte ett brott av hatbrottskaraktär. Långsökt, säger han. Han ser inget motiv av det slaget. Nej, tänker jag, vilken sorts människa gör det?

Tunnelbanan forsar vidare genom ett mörkt schakt. Jag funderar över vad den här typen av torgförda tankegångar gör med oss medborgare, hur det petar i vårt medvetande, flyttar gränser.

 

Jag är kanske överkänslig just nu. Hur känslig får man vara? Daniel Norgren spelar vilsamt på orgel och sjunger för mig, bara för mig i mina hörlurar och för hela världen: Are we running out of love? How long will it take for love to touch everyone?

Bromsarna gnisslar, dörrar öppnas, jag låter mig forslas ut på perrongen och begrundar att en av tonårskillarna var svart och en var vit, att det saknade betydelse. Det saknar alltid betydelse.