Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Om 100 år kan det ännu talas om Greta Thunberg

Svenska Greta Thunberg är en profil i den nya unga klimatrörelsen. Här med tyska demonstranter i Hamburg. Foto: DANIEL REINHARDT / AP TT NYHETSBYRÅN
Svenska klimataktivisten Greta Thunberg demonstrerar med tyska ungdomar i Hamburg. Foto: FOCKE STRANGMANN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Ibland när jag åker utmed en vindlande väg genom ett landskap av uppodlade åkrar och röda stugor, mil efter mil, och den grå himlen oförändrad breder ut sig ovanför, kan jag komma på mig att tänka på hur det såg ut här för hundra år sedan.

Och hur det kommer att se ut om hundra år.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kent, Cornelis Vreeswijk, Veronica Maggio och Snövits sju kortvuxna vänner har alla sjungit orden. Vad gör det om hundra år? Det är ett slängigt, kaxigt sätt att rycka på axlarna.

Jag använder uttrycket själv ibland. När jag vill skyla över ett misstag, någon annans eller mitt eget. När Skellefteå AIK vinner skottstatistiken, men förlorar hockeymatchen.

När jag under Golgatavandringen i sociala medier blir uppretad av någon som uppenbart bara är ute efter att provocera eller vilseleda. 

Vi når fram till det lilla timmerhuset, som för hundra år sedan var ett ännu mindre timmerhus, men timmerstockarna är desamma som då och sammanfogade med noggrannhet och kärlek, för ett liv över generationer.

För hundra år sedan i Milano i Italien grundade Benito Mussolini organisationen som blev födelsen för fascismen. För hundra år sedan på en ölstuga i München i Tyskland höll den före detta korpralen Adolf Hitler sitt första anförande inför de partimedlemmar som senare blev kallade nazister. Och någon sa: vad gör väl det om hundra år.

För hundra år sedan antog svenska riksdagen lagen om åtta timmars arbetsdag i industrin, trots högerpartiets nej. För hundra år sedan drev energiska svenska kvinnor fram flera politiska beslut som gav kvinnor rösträtt, mot högerpartiets vilja. Och ingen sa: vad gör väl det om hundra år.

En avgörande roll i kampen för kvinnlig rösträtt spelade den liberala feministen Signe Bergman, chefskassör i bank, redaktör för tidningen Rösträtt för kvinnor och ordförande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Hon samlade in 350 000 namnunderskrifter från hela landet, och var en banbrytare som i dag är nästan helt bortglömd, utom av Barbro Hedvall, som skrev boken ”Vår rättmätiga plats” om den svenska kvinnorörelsen.

Signe Bergman spelade en avgörande roll i kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige för 100 år sedan. Foto: Stockholms Stadsmuseum

I en fräck krönika i Dagens Nyheter den 25 maj 1919, dagen efter den avgörande omröstningen i riksdagens första kammare, kallade signaturen Clementine beslutet för ”en smärtfri förlossning”. Tänk, skrev hon, att ”vuxna förnuftiga män spådde att all möjlig ofärd skulle dragas över landet, dess hem undergrävas och dess familjer upplösas om kvinnorna liksom männen vart tredje år lade sina röster i valurnorna”.

Det här är en sång till Signe Bergman och hennes gärning, en sång till alla de som gör skillnad och hjälper oss att förstå vilka slingriga vägar som är de rätta att följa.

Jag önskar att det om hundra år ännu talas tacksamt om Greta Thunberg och den nya klimatrörelsen som vår unga, svenska pionjär och klimatsoldat har startat, rörelsen som ska hjälpa till att vända utvecklingen. Att det om hundra år talas om 2019 som det avgörande året, då politiker världen över förstod att det var allvar.

Jag vet inte, men hoppas kan man. Jag vet bara vad som kommer att vara bortglömt om hundra år. Allt på Twitter. Alla motioner från Sverigedemokraterna. Kent. Den här texten.

Och systrar och bröder, ni som överlever oss, döm inte våra gärningar för hårt.

LÄS MER Lars Lindström: Nu klär vi av myterna om Sverige

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!