Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Nya tidens tiggare sitter med utsträckt hand på Facebook

För den som dagligen strosar runt på sociala medier är det omöjligt att inte lägga märke till dem.

Den nya tidens tiggare sitter med utsträckt hand på Facebook och med swish i mobilen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om aftonen när du öppnar fönstret ut mot stenstaden hör du den: koltrasten. Den svarta fågeln med klargul näbb sitter högst upp på taknocken på ett sexvåningshus och sjunger vemodigt.

Från början var koltrasten en skygg skogsfågel, men den har liksom du urbaniserats och visslar nu höga och bevekande toner som ekar mellan stenhusens väggar. Det är som om den letar upp platser där akustiken är särskilt god. Vad ber den om? Frid?

Nedanför på gatan sitter Maria från Rumänien, som hon nästan alltid gör. Med ett vädjande leende håller hon fram bilden av barnen och muggen av papp. Hon ber om en slant eller två eller kanske en sedel, och hon kallas för tiggare och det hon gör betraktas som ovärdigt och förfulande.

Många, många tycker att hennes verksamhet borde förbjudas.

Du sitter i säkerhet i den gula fåtöljen och hör koltrastens vädjan och drar med fingret längs mobilens skärm för att så snabbt som möjligt komma så långt ned i informationsflödet som möjligt.

De digitala tiggarna finns på Facebook, på bloggar och poddar, och på sajter för det som med finare ord kallas crowdfunding, gräsrotsfinansiering. "För de som inte vet vad crowdfunding är så betyder det att ni ger mig pengar", som nationalekonomen Tino Sanandaji beskrev det när han samlade in över 600 000 kronor till en bok som han ville skriva.

 Andra tigger till betalningen för veterinärbesöket med katten som kostade så oerhört mycket mer än tänkt.

Eller till en operation av en påstådd sjukdom som en släkting har drabbats av och som det är svårt att få behandling för i Sverige. Hit kan du swisha!

Någon tigger till ett hus som förfaller på grund av sjukdom och felbehandlingar och skulder. Eller helt enkelt bara till kalaset på 30-årsdagen som de inte har råd med, men ändå vill ha.

Det finns privatpersoner som utan 90-konto eller någon insamlingskontroll ber om pengar som ska gå till påstådda insatser för fattiga barn i länder långt bort, och människor ger en slant och hoppas att de tiotusentals kronor som samlas in verkligen gör gott någonstans.

Ingen garanti kan lämnas, ett tack och en bild på Facebook några veckor senare av några barn med nya skor får duga.

Särskilt krångligt blir det när man som Johan Westerholm, redaktör och ansvarig utgivare för sajten Ledarsidorna, agiterar för att försvåra tiggeri som intäktskälla på många olika sätt. Och sedan på samma sida på nätet tackar alla donatorer och tigger om ytterligare en slant via swish eller rakt in på bankkontot.

Hyckleriet når oanade höjder när politiska partier som driver kampanjer mot tiggeriet på gatan själva med höga röster tigger om pengar på internet för kommande kampanjer.

De verkar inte ens förstå ironin. Donera pengar så att vi kan stoppa tiggeriet!

Kanske är det vårt svenska lynne vi hör i den bedjande tonen i koltrastens sorgsna sång. Vi har trots allt röstat fram den till Sveriges nationalfågel. När den lämnar sin plats där upp på taknocken och flyger ned till en alm längre ned tycker jag mig höra ett ljud som säger "swish".

 

Läs fler krönikor av Lars Lindström

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!