Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Nu tycker jag att vi tar upp en applåd för racertrikåcyklisterna

Cyklistkaos vid Slussen/Kornhamnstorg i Stockholm 1946.Foto: Petersens, Lennart af / SSM
Kö av cyklister vid Slussen 1946.Foto: Petersens, Lennart af / SSM
”Vi tar upp en applåd för racertrikåcyklisterna” skriver Lars Lindström.Foto: GEPA PICTURES/ HERMAN SEIDL / BILDBYRÅN GEPA PICTURES

Vi borde inte vara så förbannade på cyklister.

Visst finns det dårar, men de flesta cyklister – till och med i Stockholm – borde vi vara stolta över och ge ett erkännande.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En vanlig tisdagskväll i september tar vi våra cyklar direkt efter jobbet och ger oss ut i storstadstrafiken. Vi är inte ensamma. När vi passerar Slussen är det som om det vore 1940-tal: hundratals eller kanske snarare tusentals cyklister samsas på cykelbanor och köar vid de röda ljusen.

Jaså, ni trodde att cykelkaos vid Slussen var ett nytt fenomen? Inte alls. Cykel var det populäraste sättet att ta sig fram i Stockholm på 1940-talet, innan tunnelbanan byggdes och under år av bensinransonering. Cykel var det dominerade fordonet, fast inga stirrögda män med tajta trikåer på tjugotvåväxlade racercyklar syntes till.

Det är de som irriterar mest, inte sant? Men tänk så här: om de inte blåste förbi på sin racercykel skulle de förmodligen blåsa förbi i sin BMW och sedan parkera den mitt i cykelbanan. Även racertrikåerna har hjälpt till att minska biltrafiken i Stockholms innerstad från 460 000 fordon per dygn för tio år sedan till 408 000. Nu tycker jag att vi tar upp en applåd för racertrikåcyklisterna.

Cykelpassagerna per vardag i Stockholm har under samma tid ökat från 50 000 till 70 700 – och det krävs förstås stora mått av trafikvett och sunt förnuft och rentav empati för att det ska fungera.

Under en genomsnittlig dag förra året cyklade mer än en miljon människor

Men det är ju livsfarligt att cykla i stadstrafik, säger någon. Nja, det kanske verkar så. Men trots ökningen av antalet cykelresor är antalet skadade och döda i Stockholmstrafiken lägre nu än för tio år sedan. 

En söndag tar vi cyklarna och trampar i väg längs skogsvägen i förhoppning om att hitta svamp eller åtminstone lingon. Man vill inte komma hem tomhänt. 

När man cyklar på en skogsväg kan tankarna flyga på ett helt annat sätt än när man cyklar i stan. Jag glider förbi granar som en gång kanske ska bli pocketböcker och fyllas med ord om hur rogivande det är att cykla längs en skogsväg i september.  Jag tänker på en trave med gamla pocketböcker som står i en hylla ovanför mitt arbetsbord där sidorna har blivit vågiga, som om de en gång tillhört havet.

Låt fler upptäcka att de kan bryta mönster

Vi är ensamma på skogsvägen, men vi är inte ensamma. Under en genomsnittlig dag förra året cyklade mer än en miljon människor i Sverige, i snitt sju kilometer var. Det är en folkrörelse på flera sätt. Ju fler som tar cykeln desto bättre för folkhälsan, bullret i städerna minskar, luftkvaliteten ökar.

Så klart kan inte den som bor i glesbygd och har långa mil till jobbet cykla dit varje dag, men många som bor i storstad eller i små och täta kommuner borde testa att cykla till jobbet i stället för att slentrianköra bilen.

Under coronakrisen har det på många håll i Europa satsats på att öka cyklandet: Berlin, London, Paris, Bryssel och Milano satsar på bättre cykelvägar eller bidrag till elcyklar eller reparationsbidrag. Även Sverige borde ta chansen: låt fler upptäcka att de kan bryta mönster. Särskilt när forskning visar på samband mellan dödstalen i covid-19 och luftföroreningar.

Det är vad jag pratar om när jag pratar om cykling.