Lars Lindström
Ensam i lägenheten, tycker mig höra röster, dämpade av innerväggar, men det gör jag nog inte. Bara en dörr som slängs igen, ett barn som skriker, en fiskmås som skränar på en innergård.
Stockholms skärgård består av över 30 000 öar och skär, så varför hänger fiskmåsarna här, vilar på takåsar och lyktstolpar och dyker ned på asfalten för att fånga en tappad glass eller ett äppelskrutt?
Kanske älskar de stenstaden lika mycket som människan gör.
Ironin slår helt fel när man inte känner till fakta.
Knivdåd på Södermalm i Stockholm, då ironiserar radikaliserade högerpopulister i sociala medier över att ”finvin-Södern” nu ska vara ”rädda om er där ute”. Underförstått: nu tränger våldet nära ”eliten”. Men ironin slår helt fel när man inte känner till fakta: Stockholms stadsdelar Norrmalm och Södermalm har i evinnerliga tider haft flest antal anmälda våldsbrott i landet.
Skönt i alla fall att slippa bo i SD-styrda Sölvesborg, som stadigt prackar på invånarna förbud i frihetens namn. Säg nej till flyktingar. Tukta romer, muslimer och HBTQ-personer. Vägra samtidskonst som utmanar.
Kommunalrådet Louise Erixon vrider för varje dag klockan tillbaka några år. När förbjuder Sölvesborg hiphop som alltför subversiv? När börjar bokbålen?
Det kan ge fina rubriker när hon nu positionerar sig för att ta över partiledarrollen i SD efter sambon Jimmie Åkesson.
Nej, nu ägnar jag mig åt familjen och struntar i de reaktionära typerna.
Det kan ge fina rubriker när hon nu positionerar sig för att ta över partiledarrollen i SD.
För fem år sedan skrev jag en text som skildrade känslorna när barnen flyttar hemifrån. Stoltheten över hur stora och smarta de har blivit. Resignationen över att tvingas släppa greppet. Men också förnimmelsen av frihet, vår frihet, och vad vi gör med den.
Texten blev uppskattad och delad i sociala medier, och utgör en viktig del i min bok ”Allt jag kan om livet”. Nu är ”barnen” tillbaka i Stockholm, har flyttat än hit, än dit som man måste göra i den åldern, och när vi kånkar med ännu ett flyttlass kommer allt tillbaka.
Så ringer en norsk journalist som hittat texten och vill ha expertråd i en artikel på samma tema. Vad ska föräldrarna ta sig till? Promenera, lära känna varandra igen, gå på teater och konserter, säger jag. Hitta ett gemensamt och slutet forum med ”barnen” i sociala medier – där man kan dela bilder, filmer, tips och kärlek.
Sedan berättar jag att vi tänker stärka gemenskapen i vår familj genom att starta en boklubb, men vi har inte ens haft vårt första möte, så framtiden får utvisa hur bra idén är.
Hustrun är bortrest några dagar och det är en märklig känsla att sitta ensam på det här viset, utan en enda medlem i den familj som jag levt med, så tajt så länge.
Drar till Dramaten och ser ett sorgespel om en dysfunktionell familj med en dotter som ska offras och dö. Jag blir synnerligen upplyft av skådespeleriet och då särskilt den debuterande Frida Argento Abrahamsson, med en närvaro och ett kroppsspråk som skulle få hela Sölvesborg att skaka.
Hemma igen hör jag genom det öppna fönstret en mås som jamar, det låter så, och jag tänker på den gamla folktron att i måsen vilar en död människas själ.