Lars Lindström
När Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson stod i alla tv-kanaler och oemotsagd spred sin främlingsfientliga propaganda och sina manipulerade siffror var det som att temperaturen i Sverige sjönk med trettio grader.
Jag frös, fast jag satt inomhus, och tänkte på de oändligt många valtal jag hörde med Jimmie Åkesson runtom i Sverige under valrörelsen i höstas. Hur han pratade om sjuksköterskornas arbetsvillkor, hur han mässade länge om den förhatliga pensionärsskatten, hur viktigt det var med jobben och skolan och försvaret och gud vet allt han radade upp för att vi skulle intalas att SD inte är ett rasistiskt enfrågeparti.
Men när det verkligen gäller kokar hela valmanifestet ihop till en enda fråga: den så kallade massinvandringen. Själva ordet försöker måla upp en bild som inte stämmer. Alla främlingsfientliga krafter från sverigedemokrater till rena nazister har i många år använt uttrycket, kanske för att anknyta till ord som massförstörelse och massmord.
115 845 personer invandrade till Sverige under förra året. 20 000 av dem är svenskar som flyttade hem. 20 000 är EU-medborgare som flyttar inom EU och Norden. 19 000 har arbetstillstånd, är rekryterade av företag, forskare och ingenjörer. 8 000 är studenter.
50 000 utvandrade från Sverige, det betyder att invandringsöverskottet var ungefär 65 000 människor förra året. "Massinvandringen" är alltså sju promille av Sveriges befolkning, och av dessa är många hemvändare, EU-medborgare, värvade arbetare och studenter. Sju promille kallar jag lättinvandring.
Det har sagts att Jimmie Åkessons vikarie inte vill stå i centrum. Men när Mattias Karlsson klev upp i sin tredelade kostym inför budgetomröstningen och fick säga "massinvandringen" såg det ut som att han hade drömt om detta dag och natt i 15 år.
Ända sedan han startade Nationaldemokratiska studentföreningen i Lund med kompisarna Jimmie Åkesson, Björn Söder och Richard Jomshof. Unga nationalister som hyllade Karl XII och käkade Mozartkulor för att stödja Jörg Haider, österrikaren som för de flesta var en nazistflörtande populist men hos de fyra unga gossar som så småningom tog över Sverigedemokraterna hade idolstatus.
När det verkligen gäller står SD-pojkarna framför Karl XII-statyn med stridsropet: "bevara Sverige svenskt".
Efter budgetfiaskot dyker det upp ledarskribenter och politiker som mumlar om att man kanske ska prata med SD ändå. Som drabbade av Stockholmssyndromet, förförda av dem som kidnappat landet. Jag säger: hellre samlingsregering än ett lillfinger till Karl XII-pojkarna.
Debatten bör handla om human, effektiv och innovativ flyktingmottagning och integration, inte hur vi stryper invandringen. Vi behöver invandring. Annars står Sverige stilla, på många sätt, inte minst befolkningsmässigt.
Två nya undersökningar inger hopp. Den ena säger att SD-väljarna är en avvikande grupp i det svenska samhället: extrema i sin intolerans och främlingsfientlighet. Den andra säger att bara drygt hälften av de som röstade på SD senast verkligen sympatiserar med partiet. Vilket betyder att den andra hälften kan komma till sans till den 22 mars. Spring is coming.