Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Mycket kan man ångra – aldrig kärlek

När mäktiga finansmän intervjuas på gamla dagar säger de alltid, utan undantag, att det de ångrar mest av allt i livet är att de tillbringande alldeles för lite tid med sina barn och sin familj.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Gosa med en bebis i sängen en lördagsmorgon, kicka en boll med en nioåring på en gräsmatta eller åka på rockfestival med en sjuttonåring, det är saker som en toppdirektör aldrig i livet prioriterar, verkar det som.

Han, det är alltid en han, sitter där som brunbränd sextiotreåring efter senaste Miamiresan, med gigantisk pension, avgångsvederlag som omvandlats till sjurummare på Strandvägen i Stockholm, segelbåtar och sommarvillor i Stockholm skärgård. Han önskar att han inte ägnat mest tid åt att få bort bonustak, kohandla med etiken och konstruera orealistiska förmåner åt sig själv. Stackars rika finansman.

Mycket kan man ångra här i livet. Girighet kan man ångra. Hat. Aldrig kärlek. Du har aldrig hört någon säga att jag sörjer över att jag gav så mycket kärlek, att jag älskade mina barn så mycket, att jag kramade min partner varje dag, att jag höll min sjuka mamma i handen, att jag gosade med min lilla dotter i sängen en lördagsmorgon.

Den besvärligaste och samtidigt vackraste perioden i livet är när barnen är små, vilket av någon vansinnig anledning brukar sammanfalla med den tid då det ska göras karriär och byggas hus och rustas upp. Efteråt brukar man undra hur det gick till, hur vi fick tiden att räcka, hur vi orkade. Varför renoverade vi sommarhuset med två blöjbarn?

Ingen grämer sig däremot över att de tog föräldraledigt. Ingen tänker tillbaka på den tiden och konstaterar att jag borde ha gett mina barn mindre tid och kärlek, och åkt till kontoret i stället.

Jag har också ägnat mycket tid åt arbetet, men vi delade föräldraledigheten, och även om jag fick höra "undrar var vi ska sätta dig någonstans" när jag kom tillbaka till jobbet var tiden med de små människorna i blöjor inget jag önskar ogjort.

Nu är de tjugonånting och utflugna och när de dyker upp en helg är det mest kompisar och fester som lockar, men en middag med föräldrarna går att pressa in. Det är nu den nya relationen ska byggas, mellan vuxna människor, och det är inte lätt att veta vilken nivå man ska lägga sig på.

Det är frestande att ge oönskade rekommendationer och råd, att fortsätta bygga skyddsvallar runtomkring dem och påminna dem om självklara saker, som när de var barn. Du har väl försäkring och hjälm!

Men att förstå att det finns en privat zon, att man som förälder måste släppa dem, ge dem stöd när de vill ha det, men framför allt släppa dem så att de kan mogna och bli egna, självständiga och starka personer.

Som föräldrar har vi en inbyggd skyddsfunktion när det gäller våra barn, men det är nu de måste få ta egna beslut, både smarta och korkade, precis som vi gjorde när vi var unga. Jag skulle inte vilja vara utan några av min ungdoms mer obegåvade infall. Samtidigt känns det viktigt att finnas där om de verkligen vill att vi lägger oss i.

När detta skrivs är planen en långhelg tillsammans, med både barnen och deras respektive: åka skidor, dricka varm choklad i en snödriva, käka middag ihop, prata om det som hände då, det som händer nu och det som kanske kan hända i framtiden, och spela sällskapsspelet Boggle. Vilket jag tilltalas av, eftersom det är ett ordspel. Kärlek byggs av kärlek, sex bokstäver.