Lars Lindström
Ryssland bombar hjärtat ur Ukraina. Tusentals redan döda, miljoner på flykt.
Kriget i Etiopien har lett till hundratusentals döda av svält och bristande sjukvård – 25 miljoner människor behöver hjälp.
Mer än hälften av Syriens 22 miljoner invånare är i behov av stöd efter kriget som pågick i elva år.
I Afghanistan är 22 miljoner människor drabbade av akut brist på mat på grund av den ekonomisk kris, konflikter, torka och pandemi.
Dessutom: klimatförändringarna blir ett allt större hot mot människor och djur på många håll.
Då känns det futtigt att komma dragande med att man ”drabbats” av en mild form av covid-19. Till sist, två år efter att pandemin bröt ut.
Efter tre vaccinsprutor och lång tid av försiktighet gick jag samma vecka till Dramaten i Stockholm och såg den ständigt aktuella ”Cabaret” och till Filadelfiakyrkan för att lyssna en uppspelt och passionerad konsert med Rufus Wainwright. Resultatet: hosta, snuva och ett dygn av feber.
Vägen tillbaka till det förgångna är oframkomlig
Lyckligt lottad, jag vet. Som Hasse Alfredson uttryckte det i en sketch på 1970-talet: Spik i foten? Då skulle du ha varit med om franska revolutionen? Då högg de huvudena av folk som limpskivor. Tjoff! Tjoff! Tjoff! De skulle ha varit jävligt glada om de hade haft en spik i foten.
Efter tid smälter allt samman. Det du har gjort. Det du inte gjorde. Det du drömde. Det du en gång kände är något helt annat än det du känner i dag. Vägen tillbaka till det förgångna är oframkomlig, omöjlig att följa.
Nostalgi anses fult, en löjlig företeelse, som vi inte borde ägna oss åt. Lev i nuet, planera för framtiden. Men det finns en positiv nostalgi, som inte handlar om att återskapa det förflutna, eller påstå att allt var bättre förr.
En nostalgi färgad av nuet. Musiken eller filmerna eller fotografierna framkallar ett minne, men vilar i vad den känslan har blivit i dag, och inte vad den en gång var.
Tiden är bara en konstruktion, vars betydelse som sig bör avtar
När jag tittar på ”Gudfadern” igen eller lyssnar på Aretha Franklin eller Bruce Springsteen eller kollar på bilder från uppväxten på Hyttlidgatan i Skellefteå längtar jag inte tillbaka, men jag har med mig känslan in i samtiden och njuter av den.
Men inte visste jag att nostalgi kan minska uppfattningen av smärta. Det konstateras enligt ny forskning publicerad i tidskriften Journal of Neuroscience i mars 2022.
Forskare vid den kinesiska Vetenskapsakademin och Liaoning Normal University har funnit att bilder som utlöser barndomsminnen kan kopplas till att deltagarna upplevde svagare känslor av smärta, berättar CNN.
Wow, säger jag om den forskningen.
Vintern har upplevts kall och utan ände, snön tinar men sedan kommer vinden farande som ett godståg från norr. Ibland känns vädret mycket viktigare än tiden. Vädret mäter ut omställningarna hos en själv som sker i det fördolda. Tiden är bara en konstruktion, vars betydelse som sig bör avtar.
Om några veckor ska läkarna in och laserspränga en njursten. Jag funderar på om jag ska tacka nej till smärtlindringen och bara ta med mig ett gulnat fotografi av en liten pojke som sitter och myser i sin mammas knä en sommarkväll i en röd liten bagarstuga i Västerbotten.
Ska jag låta den positiva nostalgin ta över, låta minnena omformulera min smärta?
Nja, jag satsar nog på lokalbedövning och tänker på en spik i foten.
Lars Lindström har tidigare varit Expressens USA-korrespondent, och som nyhetskrönikör på fältet har han bevakat valrörelser, terrorattacker och skolmassmord. Han skriver krönikor om samhälle, kultur och relationer.