Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Lindström: Varför fick det pågå så länge?

Vem som helst fattar att staten inte kan hiva ut 10, 13 eller 19 miljoner kronor på att skaffa en enda person jobb, såvida det inte är en generaldirektör.

Varken regeringen Reinfeldt eller Arbetsförmedlingen har haft någon kontroll över etableringsreformen som infördes 2010.

Frågan vi måste ställa oss är: varför fick det pågå så länge?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Systemet med etableringslotsar ingick i regeringen Reinfeldts etableringsreform som släpptes loss i december 2010. Erik Ullenhag, som var ansvarig minister, kallade den för "den största integrationsreformen på 25 år",

I dag är det många som skulle vilja benämna etableringsreformen som det största integrationsfiaskot på 25 år.

Var fanns kvalitetssäkringen, kontrollfunktionerna och uppföljningarna? Regeringen Reinfeldts lättsinniga inställning att marknaden löser allt om bara marknaden får fria händer genomsyrar även denna samhällsförändring.

Varför kontrollfunktionerna inte fungerade inom Arbetsförmedlingen, som hade det direkta ansvaret för etableringslotsarna, finns det säkert många förklaringar till. För mycket pengar att fördela och för få arbetsförmedlare är en.

En annan kan vara att generaldirektören under reformens tre första år hette Angeles Bermudez Svankvist. Hon hade inte ens kontroll över sina egna mobilräkningar, och efter en på 311 000 kronor var hennes förtroende förbrukat och hon fick sparken hösten 2013.

Den nya generaldirektören Mikael Sjöberg inledde våren 2014 en översyn för vad som kallades "omfattande kvalitetsbrister och aggressiv marknadsföring från lotsföretag". Vilket betydde att "marknaden" lockade "kunder" med fina datorer, läsplattor och mobiltelefoner.

Under sommaren kritiserade Riksrevisionen bristerna i uppföljning och kontroll. Under hösten började det dyka upp rapporter om oseriös och brottslig verksamhet, som mutor, hot, bedrägeri och utpressning.

Så långt fick det alltså gå. Det borde inte ha fått pågå så länge. Varningssignaler har funnits i flera år. Kritiken mot reformen fanns från start. Pedagoger såg faror i att det verkade vara fritt fram för alla möjliga att bli lotsar. Det varnades för lycksökare. Snabbt kom rapporter om att lotsarnas arbete var verkningslöst. Få nyanlända fick jobb, och blev det några var det ofta korta anställningar och de var statligt subventionerade.

Efter 100 dagar kom liberala tankesmedjan Fores med sin dom: ett misslyckande. I juni 2012 konstaterade Statskontoret att förväntningarna på reformen inte hade infriats och varnade för en risk för mutor. 2013 varnade Konkurrensverket för oseriösa aktörer.

Men regeringen litade på den fria marknaden. Angeles Bermudez Svankvist litade på regeringen och på sin mobiltelefon.

Resultatet? Inte många nyanställningar, men den fria marknaden fick 10, 13 eller 19 miljoner kronor för att ordna ett jobb som varade längre än sex månader, och några etableringslotsar fick råd att köpa lyxbilar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!