Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Lars Lindström: Svensk politiks stolligaste kärlekshistoria

Jimmie Åkesson.Foto: Tomas Leprince
Anna Kinberg Batra.Foto: Nils Petter Nilsson

En sak ni förmodligen inte visste, och inte jag heller, är att svensk politiks stolligaste kärlekshistoria utspelar sig på en scen på Broadway i New York.

Eller också är det bara jag som inte kan släppa tanken på Anna Kinberg Batras utsträckta hand till Jimmie Åkesson.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag är placerad i en hård fåtölj på sjätte bänkraden i Stephen Sondheim Theathre, med en hostande äldre man bakom mig och musikalen "Beautiful" framför mig.

Lätt maskerad till en musikal om Carole King och hennes låtskrivarpartner Gerry Goffin kan jag följa Moderaternas kurtis med Sverigedemokraterna, en tragisk romans i två akter. Först kommer sången "So far away", som beskriver hur långt ifrån varandra de står och hur mycket SD längtar.

Senare "Some kind of wonderful", då Jimmie Åkesson förklarar att allt Anna Kinberg Batra behöver göra är att röra hans hand för att visa att hon förstår.

"Will you love me tomorrow": är det här bara en kort stund av njutning eller kommer M att älska SD även i morgon, det vill säga efter valet?

Så där går det på och jag försöker att inte tänka så mycket på det som Anna Kinberg Batra har satt i gång genom relationssnack med ett parti som för mindre än 30 år sedan bildades av nazister, fascister och skinnskallerasister. Men hur kan någon INTE grubbla över sådant oförstånd?

I andra akten har samarbetet med SD straffat sig. "Chains" handlar om att känna sig fångad av kedjor som inte går att se, men då är det försent. "It's too late": någonting inom Moderaterna har dött och de kan inte dölja det längre. Jag vandrar längs Broadway och lyssnar på ljuden av New York. Två män pratar om "sustainable assets". En annan man bär en jacka av prasslande pappersremsor. En siren tjuter, och sedan ännu en.

När jag passerar den vackra och inklämda St John the Baptist Church på 30:e gatan, tänker jag på fejknyheter som sprids över världen genom rasistiska sajter.

EU-migranter eller flyktingar hade inte bajsat och onanerat i en kyrka i Kristianstad… det var svenska missbrukare.

För högerextrema desinformatörer är alla medel som kan underblåsa rasism och islamofobi tillåtna.

På sjunde avenyn står en insnöad polisbil, och jag ägnar en tanke åt populisten, eller jag menar polisen Peter Springare. Att måla upp en falsk bild av ett svensk samhälle i kollaps, och säga "alla vet varför".

Är det modigt? Nej, det är att rapa upp rasisternas argument från de senaste 25 åren.

Illavarslande tendenser i det svenska samhället är lika närvarande i mitt huvud som oron för Donald Trump och hans auktoritära böjelser i USA, och allt tycks hänga ihop i ett nät av desinformation och normalisering av det otänkbara.

Tillbaka i Sverige. Donald Trump skyller terrordåd i Europa på flyktingmottagandet, blandar in Sverige på ett obegripligt sätt, bygger sin bubbla på Fake News från Fox News. Allt är tillåtet i rasismens namn.

Carole King, som fyllde 75 år helt nyligen, är barnbarn till ryska judar som flydde till Amerika för att överleva och starta ett nytt liv. I fredags skrev hon på Twitter: "Invandrare är inte problemet. De är lösningen."

Och visst vill man veta hur resonemanget går hemma vid frukostbordet hos äkta paret Anna Kinberg Batra och komikern David Batra. Den där SD-satiren, om hur korkade deras argument är, hur rasistiska de är mot romer och muslimer… ska du verkligen köra den grejen fler gånger? Det finns andra partier att driva med, älskling.