Lars Lindström

Om någon hade kallat oss fattiga hade jag blivit ledsen och arg

Publicerad
Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag sitter och bläddrar i Husmoderns Köksalmanack för året 1964 och längst bak hittar jag min mammas räkenskaper.

Vi var en trebarnsfamilj i en liten tvårummare på Norrböle i Skellefteå och kunde i dag - och förmodligen även då - betecknas som trångbodda.

Men var vi fattiga? Det är vad jag brukar säga, när jag skryter om min klassresa för lagom intresserade tonårsbarn. Vi var så fattiga att vi... och så berättar jag en mer eller mindre sanningsenlig historia om umbäranden vi fick utstå.

Det är så vi gör, vi som varken kan skrävla om hur vi lärde oss segla i Sandhamn eller hur mycket vi hatade vår mamma eller vilket FÄNGELSE det är att tillhöra överklassen.

Min mamma antecknade noga månadskostnaderna för januari 1964. Hyra 207 kronor och 22 öre. Telefon 83 kronor. Där står också noterat "Focus 50 kronor", antagligen en avbetalning på det uppslagsverk som var mitt internet när jag växte upp. Öl till pappa står ingenstans.

Om jag lägger ihop mammas lön som kokerska med min då 68-årige pappas folkpension och livränta blir det 1 790 kronor i månaden. Med hjälp av barnbidragen klarade vi oss förmodligen över dagens definition av fattigdom inom EU: mindre än 60 procent av medianinkomsten i ett land.

Jag var mycket medveten om att jag inte fick det som flera kompisar fick: eget rum, dunjacka, resor, färg-tv, moped... Om någon hade kallat oss fattiga då, på 1960-talet, hade jag blivit ledsen och arg.

När Janne Josefsson i SVT:s "Uppdrag granskning" hittar groteska överdrifter i Rädda Barnens indragna reklamfilm från 2011 är det självklart att ställa organisationen till svars. Samma sak när han hittar felaktigheter och överdrifter i reklammaterial från Rädda Barnen och Bris.

Men något bra reportage var det inte. Det kan det inte vara om Janne Josefsson själv måste gå ut efteråt och poängtera att han aldrig påstått att det inte finns fattiga barn eller att siffran är fel. Den är rätt: 242 000 barn i Sverige befinner sig i ekonomisk utsatthet, eller om man nu vill säga barnfattigdom.

Men det som påstås nu, i fikarum på nätet, skolor, arbetsplatser och ledarsidor, är att det inte finns fattiga barn. Att det bara handlar om att inte ha råd med senaste modellen av Iphone. Att fattiga barn i Sverige är en "politiskt korrekt myt".

Vulgära utbrott från experter på barnfattigdom som festfixaren Micael Bindefeld gör inte saken bättre. Bindefeld, som själv lever på att arrangera fester för skattemiljoner utan korrekt upphandling, tycker att vi ska sluta köpa majblommor.

Nu är det inte Bindefeld och Majblomman som ska lösa problemet med utsatta barn i Sverige, utan regeringen. Men även politiker valde att tolka granskningen som att det var fel på siffrorna. Socialminister Maria Larsson hyllade. Naturligtvis. Hon menar att barnfattigdomen i Sverige har halverats på 15 år, trots att de främsta forskarna i ämnet dömer ut hennes sätt att räkna.

Jag funderar på att sätta mig i min tjänstebilsvolvo och åka i väg till, låt oss säga Västberga utanför Stockholm, för att kolla om jag upptäcker några våldtäktsmän som stryker omkring. Gör jag inte det kan jag skriva en kolumn om att Brå-statistiken som visar att 17 100 sexualbrott anmäldes 2011 måste vara överdriven.

Om Janne Josefsson hade frågat min mamma om barnfattigdom när hon kom hem från eftermiddagsskiftet på varuhusrestaurangen hade hon stolt strukit sig över hövolmsfrisyren, tänt en cigarett och pekat på siffrorna i Husmoderns Köksalmanack 1964. Där står noterat i årsbudgeten: "Pjäxor åt Lars 44,50". Inga sommarskor på vintern för mina barn, inte.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag