Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Lars Lindström: Jag dansar söndagsvals med unga fru alzheimer och mina ögon tåras

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Lappugglan sitter i toppen av en kapad tall på ett kalhygge nära kusten i Västerbotten. Fast jag kommer nära bryr den sig inte. Den mäktiga fågeln med grå ringar runt ögonen, en av Sveriges största ugglor, sitter stilla i tallen. Då och då vrider den på sitt stora, platta huvud.

Jag fiskar upp mobilen ur jackfickan och tar några bilder. När jag smyger ännu närmare lyfter ugglan, breder ut sina en och en halv meter breda, spräckliga vingar och glider ljudlöst förbi ett par meter ovanför mitt huvud och sätter sig i en tall på andra sidan vägen.

Det är demonstrativt. Som om den vill säga: jag är inte rädd för dig, jag tänker inte ödsla kraft på att fly, men du stör mitt lyssnande efter sorkar när du kommer så där nära.

Vi har åkt ut till det timrade huset vid havet för att hämta en soffa, som vi sedan ställer in hos svärmor i hennes nya lägenhet. Hon måste ha en soffa, så att hon och svärfar kan sitta och kramas och hålla varandra i handen när han kommer på besök.

Ska vi gråta för att barnens mormor har fått alzheimer och försvinner mer och mer från den verklighet som vi betraktar som vår? Eller ska vi skratta och göra gymnastik tillsammans med henne och dansa galen vals på blanka söndags­eftermiddagen?

Det får bli lite av varje. Varje sekund i livet är dyrbar. Att koncentrera sig på det som verkligen betyder något är inte lika givet när man är ung och hela världen ligger oupptäckt och tiden tycks oändlig. När man blir äldre får man andra ­perspektiv, och mer ont om tid.

När sjukdomen nått så här långt kan minnet av att vi ens har varit på besök snabbt vara raderat, men i stunden spelar det ingen roll, det är viktigare att en gammal mamma och hennes vuxna dotter skrattande kan dansa sig yra på den äkta mattan.

I en av Staffan Hellstrands allra finaste sånger hyllar han de fromma människorna, de som ser lyckan i det de har nära. Och som han sjunger: de som sätter barn till världen och får dem att fungera.

Om någon skulle fråga mig om framgång i livet skulle jag utan tvivel tänka på min familj. För lappugglan och många andra fåglar och djur är detta meningen med livet: att föda en kull ungar och ordna ett drägligt boende och en hyfsad uppväxt åt dem så att de kan dra ut i världen och själva göra samma sak.

Jag ser på mina tonårsbarn, snart vuxna, och tänker på hur mycket kärlek och glädje som vi har delat och fortfarande delar med dem, och hur lite vi vet om vad som står och lurar bakom knuten. Inget liv är perfekt: osäkerhet, smärta och förlust drabbar alla.

I ett av dessa många reportage från Norge säger en kvinna att hon inte vill lägga energi på att hata Anders Behring Breivik. Vreden hos en mamma eller en pappa som förlorat sitt barn i en meningslös och grym massaker är något full­ständigt självklart.

Samtidigt har kvinnan rätt. Varför förspilla den kraften på en terrorist och barnamördare som är utan ånger, och bara kan fälla patetiska tårar när han tänker på sig själv som martyr? Hatet dränerar. Hatet stjäl kapacitet från livet.

Ugglan sitter där i tallen både när vi åker ut till havet och när vi passerar igen på vägen tillbaka, en och en halv timme senare.

Någon onödig energi slösar den inte bort.

Jag dansar en söndagsvals med unga fru alzheimer och mina ögon tåras, men jag vet inte om det är av glädje eller av sorg eller kanske bådadera.