Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Lars Lindström: 135 år som fattig pensionär, kan det vara något att sträva efter?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var i slutet av april 1978, jag var nyss fyllda 22 och bortrest på ett träningsläger i fotboll i Spanien när det hände.

En av mina bröder och jag - vi spelade i samma fotbollslag - fick beskedet när planet landade. Pappa är död.

Vi var vuxna, men naturligtvis vid 22 och 25 år för unga för att blir faderlösa. Jag minns hur jag låg på sängen i sovrummet i min lägenhet på Hyttlidgatan i Skellefteå och grät.

Ändå var jag tacksam för att han fick leva så länge. Min pappa var 60 år när jag föddes och blev 82 innan hans hjärta slutade att slå. Det var tio år mer än medellivslängden för män i Sverige på den tiden.

 

I dag har medellivslängden ökat till 80 år för män och snudd på 84 år för kvinnor. I den nya boken "Åldrandets gåta" av Henrik Ennart säger demografen James Vaupel att det inte finns några tecken på att det stannar där eller planar ut.

Hans kalkyl visar på att hälften av de barn som föddes i Sverige det senaste året kan förväntas bli minst 104 år. Han påstår också att det är troligt att någon av dem kommer att bli 200 år gamla.

Då uppstår några frågor. Dels hur i hela friden vi ska få ihop pengar till pensioner till alla dessa gamlingar. När statsminister Reinfeldt börjar mumla om att folk gärna borde arbeta tills de fyller 75 är det antagligen den här statistiken han har i bakhuvudet. Men en annan fråga dyker också upp: vill vi verkligen bli så gamla?

Om jag tittar på min pappas sida tycks de genetiska förutsättningarna för ett långt liv vara goda. Min farfars farfars farfar, som föddes 1691, blev 87 år och hans pappa och mamma blev 84 respektive 91 år, och det var vid den tiden en bedrift att uppnå en så aktningsvärd ålder.

När jag var barn, talade som ett barn, tänkte som ett barn, och förstod som ett barn, då fanns ett hotfullt uttryck som kunde väsas fram mellan tänderna av någon som ville sätta sig i respekt: "Hur gammal är du? Och hur gammal vill du bli?".

Tja, får jag bara vara någorlunda frisk i skallen och slipper brott på lårbenshalsen skulle en knall- och falldöd vid sisådär 85 år inte vara så illa.

 

Men vill någon verkligen bli 200 år? 135 år som fattig pensionär, kan det vara något att sträva efter? Sitta vid ett köksbord och lösa korsord och lyssna på "Ring P1" i mer än ett helt sekel?

Samtidigt uppstår en viss nyfikenhet på hur samhället kommer att se ut nästa sekel. Hur kommer popmusiken att låta? Hur stora tv-skärmar finns det? Hur små mobiler? Har Sverige­demokraterna äntligen åkt ur riksdagen? Hur nya är Moderaterna? Hur många grader har medeltemperaturen ökat? Hur många tigrar finns det kvar? Har fattigdomen i världen försvunnit? Har SJ fått ordning på spåren och avgångarna? Finns det - äntligen - flygande bilar?

 

Jag tror inte att min far - som var född 1895 och tog körkort i en T-Ford på 1920-talet - ens kunde föreställa sig hur datorer och internet skulle revolutionera vår tillvaro. Men jag tror att han skulle ha gillat att pilla med datorer och mobiler. Kanske skulle han ha startat en serviceverkstad som 117-åring, om han fått leva lite längre än han gjorde.

Nu börjar snart ett nytt år. Jag tänker bara avlägga ett enda nyårslöfte: att lära mig spela årets bästa låt på gitarr. Den heter "Yet again" och görs av Brooklynbandet Grizzly Bear. Vi får väl se hur det går. Jag har hela livet på mig.