Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Josefin Nilssons död ändrar inget – det är machomannen som måste dö

Josefin Nilsson, sångerska och skådespelerska, hyllad och misshandlad. Foto: JONTE WENTZEL

Vi män måste förändra oss, bli bättre.

Josefin Nilssons död ändrar inget – det är machomannen som måste dö.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag skrev om det för 21 år sedan. Jag skrev om det för 13 år sedan. Jag skrev om det för två år sedan. Hur kulturmän med överdimensionerad självbild fick misshandla kvinnor, slåss på krogen, supa och knarka - och ändå fortsätta vara Kungliga dramatiska teaterns affischnamn.

Men Dramaten i Stockholm har inte huvudroll i den här pjäsen. Teatern är en spegel av samhället, där mäns utagerande ursäktas och överses med och i vissa fall till och med uppmuntras. Pojkar måste få vara pojkar. Inte alla män. Säger vi överslätande.

Nej, inte alla män. Fast mer än var fjärde kvinna i Sverige utsätts för fysiskt eller psykiskt våld av en närstående under sin livstid. Allt enligt den nationella kartläggning som Brå, Brottsförebyggande rådet, gjorde 2014.

Var fjärde kvinna. Det borde räcka för att varje man skulle inse sitt eget ansvar. Reagera. Ta mer ansvar för våra pojkar under uppväxten. Försöka bryta kopplingen mellan våld och manlighet. Våga vara jämställd, stå intill kvinnan, inte bakom eller framför.

Dramaten i Stockholm har inte huvudroll i den här pjäsen. Teatern är en spegel av samhället, skriver Lars Lindström. Foto: OLLE SPORRONG

Det handlar självklart om strukturer. Här riktas mot Dramaten en strålkastare med reflektor och glasklara linser som fokuseras och zoomas och på den upplysta scenen kan vi då se samhället i stort.

1998 sedan skrev jag en uppmärksammad text om mansgrisarna på Dramaten. Fyra manliga skådespelare, samtliga under det året portalfigurer i teaterns föreställningar, uppträdde svinaktigt och tilläts uppträda svinaktigt.

Mannen som misshandlade Josefin Nilsson var en av dem, lindrigt dömd för de vidriga övergrepp som skildras i SVT-dokumentären ”Älska mig för den jag är”.

Här fanns en annan stjärna fälld för misshandel och rattfylla. En tredje som missbrukade narkotika nästan till döds. En fjärde dömd för misshandel av sin sambo, bland annat hade han kastat ned henne i ett cementgolv.

Allt detta medan männen hade huvudroller på nationalscenen.

Dåvarande chefen Ingrid Dahlberg höll envist fast vid tesen att ”detta är inget Dramaten-problem”. Jag undrade lika envist om alla andra, särskilt kvinnor, som jobbade på Dramaten tyckte samma sak.

2006 utvärderade jag åter machomännen på Dramaten, med missbruk, våld och aggressivitet i fokus. Dåvarande chefen Staffan Valdemar Holm sa att ”sprit och smockan är en del av svensk kultur”. Jag korrigerade: sprit och smockan är en del av MANLIG svensk kultur.

Fackeltåg i Stockholm 2018 – mot sexuella trakasserier mot kvinnor efter #metoo-uppropen i många olika yrkesgrupper. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

2017 skrev jag och många andra om hundratals kvinnliga kulturarbetare som vittnade om systematiska kränkningar och övergrepp. Dramatenchefen Eirik Stubø sa att han inte kunde ”se att man ursäktar dåligt beteende av manliga genier i särskild grad i dag”. Men om det är så, är det förstås fel, sa han.

Om det är så. Tystnadskultur råder, på Dramaten och ute i samhället. Brå skriver att deras siffror handlar om miniminivåer, ”eftersom mörkertalet troligtvis är stort”.

För er som tänker rasistiskt: Brå skriver att mellan kvinnor som är svenskfödda respektive utrikesfödda ”finns ingen statistiskt säkerställd skillnad i utsatthet under livstiden”.

Yrkesförbud för en åldrad skådespelare ändrar inget. Josefin Nilssons död ändrar inget – det är machomannen som måste dö.

LÄS MER Lars Lindström: Språkkurs för dig som inte pratar sverigedemokratiska

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!