Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Jag vet numera hemligheten med Anders Borgs hästsvans

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Studerar spegelbilden i badrummet. Undersöker rynkorna kring ögonen, de höga vikarna. De gråsprängda hårtestarna som sticker ut vid öronen berättar att det var några månader sedan jag satt i en frisörstol. Överväger en överkamning för att dölja den alltmer framträdande flinten.

Nej, det känns mer avslappnat och livsbejakande att lita till påståendet att ålderdom kan vara vackert och distingerat.

Häromdagen mötte jag två blonderade kvinnor i trettioårsåldern med grav urringning och onaturligt fasta bröst och läppar som levde ett eget liv där utanför kroppen och naturligtvis en liten, liten hund som garanterat vägde mindre än ett enda av brösten. Hur små kan hundar bli egentligen?

Jag vill inte moralisera. Människor får göra vad de vill med sina hundar... höll jag på att skriva... med sina kroppar, menar jag. En morbror med skön svart kalufs blev i pensionsåldern plötsligt vithårig och avslöjade att han hade färgat håret halva livet. Varför inte, om det gjorde honom lyckligare? Varför inte en konstgjord plutmun om det hjälper mot förtvivlan och missmod?

Men jag kan inte hjälpa att jag ändå blir sorgsen av att höra om alla unga människor som inte vill acceptera sina naturliga kroppar. Tonåringar som önskar sig läppförstoringar i födelsedagspresent och bröstförstoringar i studentgåva. Föräldrar som på allvar börjar räkna tusenlappar. Läppar som börjar leva sitt eget liv.

Jag drar mig tillbaka. Åker ut till landet och spanar in fåglar. Nötväckorna är närmaste grannar, bosatta i hålet i den gamla oxeln, och de för ett himla liv bland det spirande ljusgröna bladverket. En blick uppåt räcker för att inse att ungarna har blivit flygfärdiga.

De öser runt bland grenarna i glädjerus, och ljudet av de små vingarnas fladder är fascinerande; ett fint prasslande som blandas med de redan genomskärande visslingarna. Nötväckan har ett långt svart ögonstreck på sidan av huvudet, som en maskering eller en kajalmarkering modell längre. Jag ser inte om ungarna redan har ögonstreck, men de kanske kan önska sig ett par när de fyller år.

Sist jag skrev om fåglar i den här spalten - för exakt ett år sedan - blev det ett ramaskri från den sverigedemokratiska läsekretsen. Trots att jag nämnde vackra flyttfåglar som rosenfink, hämpling, steglits och ortolansparv valde många att identifiera sig med gråsparven som inte är så intresserad av andra kulturer.

Så jag stänger fågelavdelningen för i dag. Orkar inte med fler mejl med spyor just nu, men kan för tydlighetens skull citera ur det senaste: "far åt helvete era jävla fega falska lismande svaga undfallande uddlösa köpta alkoholbedövade jävla hycklande maskar".

Går in i det röda timmerhuset och lyssnar på musik med Iron & Wine, Joni Mitchell, Kurt Vile och Lars Gullin och bestämmer mig för att skriva om finansministerns hår. Det kan uppfattas oseriöst att engagera sig i en politikers frisyr, visst. Men eftersom den välrenommerade ekonomen Klas Eklund nyligen uppmanade Anders Borg att klippa av sig hästsvansen för att slippa bli kallad övervintrad strandraggare känns det som om kusten är klar.

När Anders Borg steg fram som ny finansminister var frisyren och ringen i örat en sensation: en minister som ser ut som Steven Seagal. Jag vet numera hemligheten med Anders Borgs hästsvans. Efter ett tv-inslag där både ett vasst ljus och en kamera riktades mot honom snett uppifrån insåg jag att hans hästsvans är en vanlig hederlig överkamning. Mellan de hårt tillbakastrukna hårtestarna glimmade det. Att jag inte har tänkt på det, tänkte jag.

Men så, ut nu igen och lyssna på nötväckornas prasslande och visslande.