Lars Lindström
Nedsjunken i tv-soffan, iklädd nätundertröja, kollar jag slött på en föga underhållande hockeymatch. Jag tar en klunk öl och tänker att jag skulle vilja vara kvinna. Inte för att jag vill ha lägre lön eller längtar efter att bli kallad "hora". Inte heller för att jag föredrar kvinnokläder. Även om jag en varm sommardag kan tycka att det ser uppfriskande och skönt ut med en lätt klänning i bomull som man liksom kan svänga runt med.
Jag vill vara kvinna för att kunna skriva en hyllning till mannen. Inte till den kränkte man som gömmer sig bakom anonymitetens vita kåpa och vräker ur sig kvinnofientliga och rasistiska spyor. Inte till den berusade man som sextrakasserar en kvinna på Finlandsbåten genom att stoppa handen mellan hennes ben. Inte till de unga män som samlas i ring och sparkar och slår en sjuttonårig pojke på elitskolan i Sigtuna.
Inte heller till de fem män som våldtar en ung kvinna på väg hem från pendeltågstationen i Sundbyberg och lämnar henne gråtande på gatan. Inte till den man som aldrig har slagit, men som av slentrian, lathet eller omedvetenhet tror att jämställdhet är en kvinnofråga och aldrig har försökt ta sig in på traditionellt kvinnliga domäner.
Nej, jag skulle vilja vara kvinna och skriva en hyllning till den man som har förstått att vi är jämlikar. Till den man som då och då tänker på att för mindre än hundra år sedan fick kvinnor i Sverige inte ens rösta, för bara drygt sjuttio år sedan kunde en kvinna avskedas från en statlig tjänst om hon gifte sig eller blev gravid och för 40 år sedan var abort inte ett fritt val för kvinnan. Till mannen som förstår att utvecklingen mot jämställdhet är bra för oss alla.
Jag skulle komponera en salut till den man som kräver lika lång föräldraledighet och som vabbar lika ofta som sina barns mor. Till den man som tar bussen till jobbet som undersköterska på akutsjukhuset, skjutsar sina döttrar till fotbolls- träningen, går på föräldramöten och säger vad han tycker om utflykter och mobbningstendenser, läser en roman och ser en teaterföreställning då och då och försöker få sina söner att fungera genom att vara en sansad förebild.
Det skulle jag vilja göra om jag var kvinna. Jag skulle skriva en sång till den mannen och hoppas att ännu fler ville bli som han.
Men nu är jag man. Så jag skriver i stället en hyllning till unga Julia och de andra kvinnor som i "Uppdrag granskning" berättade om dödshot, våldtäktshot och vidriga kränkningar på nätet. Det blir en fanfar till den ensamstående mamman som lämnar sina barn på förskolan innan hon börjar dagens skift på pappersbruket i Hallstavik och på kvällen ser till att sönerna gör läxan innan de börjar spela datorspel.
Jag visar min respekt för kvinnan som jobbar som kokerska i storköket och aldrig har bloggat eller skrivit ett enda inlägg på Twitter och ändå på fredagskvällen får höra att hon är en slyna och att hon får en stor fet smäll om hon inte håller käften.
Saluten går till kvinnan med blåögat och den brutna näsan som tänker att nu har hon fått nog och smyger ut från badrummet där hon suttit gömd i två timmar, kollar att mannen ligger utslagen i soffan, tar barnen i handen och tar sig därifrån till närmaste polis - station.
Sista perioden i hockeymatchen börjar. Jag öppnar ännu en öl och tar en klunk. Jag tänker att jag skulle vilja vara kvinna och skriva en sång till mannen.