Lars Lindström

Jag tänker på alla som ringt och inte fått svar

Efter en lunch bestående av gårdagens mikrouppvärmda rester går jag ut på gatorna som en vanlig man. Det är en regnig dag i slutet på mars. Lindarna reser sig svarta och spöklika mot den grå himlen. En renhållningsarbetare i neongul overall plockar upp skräp som hamnat på trottoaren vid en papperskorg och byter sedan ut den fyllda plastsäcken mot en ny. En kvinna i beige täckjacka passerar med stramt ansiktsuttryck och två tunga systemkassar i händerna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hur väl kan man känna en människa? Inte särskilt väl, inte ens efter många år, inte ens om det är någon som står dig nära. Jag visste inte vilka mina föräldrar var, innerst inne, de hade hemliga rum som jag aldrig fick beträda. De kände inte heller mig, det som är jag. Känner ni era barn, vad de tänker och hur deras visioner ser ut? Många gör det inte. Vi kan bara älska dem för det de visar, det vi tror att de är.

Som ung kom jag aldrig på tanken att mina föräldrars liv, deras otillgängliga liv, på något sätt kunde likna mitt, att deras minsta önskningar kunde likna andra människors önskningar, att deras rädsla kunde vara lika stor som min. Jag visste inte hur de finansierade den begagnade bilen, när och om de älskade med varandra, om de hade några drömmar kvar.

Att vara andrepilotens pappa, få telefonsamtalet som berättade att sonen har dött i en vidrig flygolycka, att gråtande tillsammans med pojkens mamma sitta i den vita, rappade villan i den lilla tyska staden Montabaur, mellan Frankfurt och Bonn, och intala sig att värre än så här kan det inte bli.

Att sedan inse att mycket värre kan det bli, helvetets nästa krets; den pojke de fött och uppfostrat misstänks för att avsiktligt styrt planet med en hastighet av 700 kilometer i timmen in i ett bergsmassiv och tagit 149 barn, ungdomar, män och kvinnor med sig i döden. Han hade en dröm om att flyga. Han valde att störta. Och ändå kunna älska honom som den lilla pojke han en gång var.

I hörlurarna hörs melankoliska sånger med Laura Marling, Lykke Li, La Roux, Lana del Rey. Susanne Sundfør sjunger en ny sak som börjar som en psalm, men lyfter högt, högt upp i luften och avslutas i moll med en Bachinfluerad cembalo. Hon sjunger att i natt är natten då vi faller tillsammans, hon sjunger att de säger att hjälpen är nära, men att ingen här kan höra vår rädsla. Låten heter "Kamikaze", vilket också var namnet på de japanska självmordspiloter som under andra världskriget kolliderade sina plan med de allierades fartyg.

Jag tänker på alla som ringt sina systrar, sina döttrar, sina fäder och inte fått svar därför att mobiltelefonerna förintats mot en bergvägg i 700 kilometer i timmen. Jag vill tro att även andrepilotens föräldrar har skickat ett sms till honom med en fråga som aldrig besvaras men ändå till sist får ett svar.

I sin nya bok "Det här är hjärtat" skriver Bodil Malmsten om saknaden efter den som dött. Hennes människa är död, skriver hon, hennes enda bevis på att hon har funnits, hennes alibi. Hon skriver: "Det är det som är döden. Det att du aldrig svarar igen. Men att förstå det".

Hemma igen. Jag öppnar ett fönster på glänt, lägger mig på den gröna soffan och lyssnar på ljudet av staden, bilars däck mot den våta asfalten, klickandet från övergångsstället, några skolpojkar som ropar till varandra, optimistiska ljud inför helgen, en dag som gjord för människor med ljust sinnelag och en stark tro på den gyllene medelvägen, förhoppningar om ännu en tilltalande helg som i angenäma och diffusa minnesbilder upprepas under hela ens liv.