Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Jag räknar välfärdstalen som inte går ihop och har kommit till 240 miljarder

Sjukhusets besked mottogs av stark kritik från politiker.
Det ser mörkt ut. 600 läkare och undersköterskor ska sägas upp på Karolinska universitetssjukhuset i Solna.Foto: ALEX LJUNGDAHL

Samtidigt som vi måste addera en halv miljon människor till välfärden de närmaste åren sparkas hundratals läkare och undersköterskor från de stora sjukhusen.

Jag räknar välfärdstalen som inte går ihop och har kommit till 240 miljarder.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Förr räknade jag mer. Alla förändras, när vi åldras. Nu blir det bara enstaka trappsteg. Åttio är det upp till min arbetsplats, märkligt nog ojämnt fördelade över våningarna. Ingen av mina nio chefredaktörer har kunnat förklara varför, trots att minst en av dem gick där varje dag.

Jag satte matte på dagens schema och har räknat till 600 läkare och undersköterskor på Karolinska i Solna, 75 läkare och undersköterskor på Södersjukhuset i Stockholm, 100 anställda på Danderyds sjukhus. Alla ska sägas upp, för att få ordning på ekonomin.

Räkneoperationer är de enda operationer som hinns med.

Sedan kommer jag till summan 500 000, så många som måste anställas inom välfärden de närmaste åren. Sveriges kommuner och landsting (SKL) assisterade med den beräkningen i en rapport från förra året. 

Räkneoperationer är de enda operationer som hinns med.

Inte bara jag har svårt att få siffrorna att gå ihop. Vi behöver anställa några hundratusen till för att klara vården, låt oss sparka en massa läkare och sköterskor!

Leva, räkna och dikta, jag har gjort mitt bästa. Är dikta korrekt ord? Nej, och inte leva heller. Kanske räkna? Det spelar ingen roll.

Jag har ansträngt mig. Ofta helt ensam, ibland tillsammans med andra. Jag har försökt ställa orden till svars. Siffrorna med, och det är det inte så många som gör längre.

Jag räknar och har hunnit till 240 miljarder. Här har jag haft summeringshjälp av Markus Kallifatides, docent vid Handelshögskolan i Stockholm och ordförande i föreningen Reformisterna, som försöker vrida Socialdemokraterna vänsterut. Han har beräknat att Sverige efter skattesänkningar under två decennier nu har 240 miljarder kronor mindre VARJE ÅR till välfärd och reformer. 

Den som inte förstår att 240 miljarder kronor mindre VARJE ÅR subtraherar värden för sjukvård, äldreomsorg, skola och annan välfärd bör gå en grundkurs i matematik och en i empati. Ett plus ett blir två.

Nu vill jag använda alla räknesätt för att ta reda på vart de tagit vägen, de där hundratals miljarderna, varför ojämlikheten ökar i Sverige, trots högre standard, och varför miljardärerna ökat från 50 till 200. Men det måste man väl vara nationalekonom för att förstå.

Nu vill jag använda alla räknesätt för att ta reda på vart de tagit vägen

Hög standard, vafan är hög standard, som Peps Persson sjöng i en gammal dänga. Tiden går, matematiken består.

Trettio år hit eller dit, som Jakob Hellman sa i ett räkneexempel på Cirkus i Stockholm häromkvällen, i en konsert så nära och poetisk att jag blev sorgsen över att han hållit sig undan i tre decennier. Han har väl sina skäl. Jag flydde till Lund och bodde i en låda hos en hundägare, sa han, och sedan sa han inget mer om den saken.

Förr kunde jag räkna upp till femhundra, ibland tusen, även annat, som svalorna på telefonledningarna, vinylskivorna i hyllan, siffrorna på lönekontot, bokstäverna hos Samuel Beckett, takterna i musiken, stegen i elljusspåren, kattungarna på köksgolvet, konserterna, tiden.

Eller ingenting, jag bara räknade, för talens egen skull. Sedan dividerade jag med 42, livets mening. Nu är jag uträknad, för den här gången.