Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Jag har inte drabbats av en bråkdel av allt elände som du gick igenom

”Jag skulle vilja ringa farsan och berätta”, skriver Lars Lindström. Här ses Nils Herman Lindström 1969.

Jag skulle vilja ringa farsan och berätta vad som händer.

Han har varit död i mer än 40 år, men han borde ändå få veta mer om den tekniska utvecklingen, det politiska kaoset och hur svårt det kan vara både att våga och att känna sig nöjd.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Förra veckan var jag på speedway. Rospiggarna slog serieledande Dackarna i Hallstavik. Inte ens här var vi avskärmade från den politiska striden: ett heat presenterades av Sverigedemokraterna, ett annat av Socialdemokraterna. Gruset sprutade ända upp på vipläktaren. Öronproppar plockades in och ut. Två gemytliga polismän gick runt och kontrollerade att vi inte satt för nära varandra. 

Alla verkade känna alla. Jag tror att min pappa hade trivts. Han kunde alltid småprata med alla. Han föddes redan 1895 i Gummarks-Noret i Västerbotten, då Sverige var fattigt. Han fick uppleva en oerhörd utveckling, från armod och elände mot det välmående folkhem som Sverige hann bli innan han somnade in.

Han var 19 år när första världskriget bröt ut, 23 när spanska sjukan slog till. Han var 34 när den stora depressionen kom, och hade fyllt 44 när Nazityskland startade andra världskriget.

Min pappa jobbade som byggnadsarbetare och chaufför, drev droskstation och var bilförsäljare och kommunalarbetare, eller ”maskinist på ett tjälspett”, som han föredrog att kalla det när hans blivande svärmor undrade.

Som pensionär köpte han en slipmaskin, ställde den i en skrubb i flerfamiljshusets källare på Hyttlidgatan i Skellefteå och vässade skridskor till hockey- och bandyspelare på idrottsplatsen Norrvalla. Pris: två kronor. Vid köksbordet med perstorpsplatta lagade han klockor och armbandsur, åt andra eller för att sälja vidare.

Vad skulle jag säga till honom år 2021? Vad skulle jag berätta om Sverige?

Vi har gjort stora framsteg, i jämställdhetens och teknologins namn. Vi är fortfarande en av världens stabilaste demokratier. Trots att många högerpopulister dillar om hur ”odemokratisk” nationen är kunde riksdagen rösta bort regeringen på en halvtimme. Den politiska oredan är stor just nu.

Du skulle gilla tekniken, farsan. På en digital skärm kan vi läsa alla tidningar, till och med Norran. Jag lyssnar på all världens musik, ser på färg-tv och pratar med barnen i min bildtelefon. På sommarstället har vi en automatisk gräsklippare, som jag styr med mobilen. Jag kör en bil som går på el, och laddas i en laddbox på väggen. Det är sant!

Ni hade er pandemi, vi har vår, nästan fyra miljoner är döda, vaccin är framtaget. Inget nytt världskrig, men 82 miljoner människor är på flykt på grund av krig, konflikter och förföljelse. Förändringarna av klimatet hotar hela vår existens. Mer än var tionde röst i Sverige läggs på ett parti som bildades av ett gäng rasister och nazister för bara 30 år sedan. Nej, vi verkar inte ha lärt oss så mycket på vissa fronter.

Trots eller kanske tack vare att vi i vår del av världen har så många möjligheter, och tutats i att allt är möjligt, är många missnöjda och mår dåligt över kraven, inifrån och utifrån. Visst ska man våga, men att vara nöjd och tacksam får inte ses som fult och svagt.

En släkting såg mig i en livesändning, och sa att jag blir mer och mer lik min pappa. Den såg jag inte komma. Tror det beror på de höga flikarna i pannan. Jag har inte drabbats av en bråkdel av allt elände som du gick igenom, men tror att vi är överens om att livet inte är ett problem som ska lösas, utan – som filosofen sa – en verklighet som ska upplevas.

Bernice Homan om covid-19: ”Vill göra allt jag kan för att stoppa den”