Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

"Jag går in i Jimmie Åkessons hjärna"

Jimmie Åkesson och jag har inte mycket gemensamt. Vi är män. Båda växte upp i en mindre svensk stad, han i Sölvesborg, jag i Skellefteå. Vi är skilsmässobarn, och tycker att vi har klarat oss rätt bra. Där slutar likheterna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ändå gör jag ett försök att gå in i hans huvud. Being Jimmie Åkesson. Jag försöker förstå varför Sverigedemokraternas partiledare blev den han blev. Varför han som tonåring i mitten av 1990-talet gillade SD, vad det var som lockade honom.

Jimmie Åkesson säger själv i SVT-programmet "Nyfiken på partiledaren", och har tidigare hävdat, att det han såg var EU-kritiken. Det var det SD representerade för honom.

Det är en märklig ståndpunkt. Så märklig att den måste ifrågasättas. Jag går igenom rapporteringen om Sverigedemokraterna under de här åren när tonåringen Jimmie Åkesson blev frälst. Inte är det EU-motståndet som profilerar partiet.

I partiprogrammet från 1994 står att SD vill ha en "etniskt och kulturellt homogen nation" och att det viktigaste är "att återskapa ett svenskt Sverige". EU nämns i två meningar.

SD:s partisymbol, den brinnande facklan, är en kopia av National Fronts symbol. Det brittiska högerextrema partiet vill köra ut alla ickevita invandrare och har fortfarande en nazistslogan: "Vi måste säkra existensen för vårt folk och en framtid för våra vita barn". Rasist- och nazistkopplingarna ser inte Jimmie Åkesson. Han ser ett parti som är kritiskt till EU.

När han börjar nian i Sölvesborg bär Jimmie Åkesson enligt grannar och skolkamrater grova kängor, bomberjacka och lyssnar till det nationalistiska rockbandet Ultima Thule. De sjunger om människor som "tär på vår kropp, Svea Rikes härd, ni tär, känn bettet i vårt svärd".

Samtidigt, i augusti 1994, arrangerar SD en demonstration på S:t Knuts torg i Malmö, bara 12 mil från Jimmie Åkessons hemstad. Jag studerar en bild: unga män med rakade skallar och svarta bomberjackor sträcker upp armarna i Hitlerhälsningar. Minst en bär full uniform med axelrem och allt. Så här ser det ut under åren när Jimmie Åkessons gnista för SD tänds: de skriker "Sieg heil" och "Ut med packet" och lever i symbios med Vit makt-rörelsen.

Dåvarande partiledaren Anders Klarström säger i en tv-intervju att medlemmarna i nazistiska VAM, Vitt ariskt motstånd, är välkomna på möten om de stöder saken. Inget av detta ser eller hör Jimmie Åkesson. Han ser ett parti som är kritiskt till EU.

Jag går in i Jimmie Åkessons hjärna och försöker se det han ser, men även om jag blundar ser jag den rasistiska rörelsen. "Jag visste väldigt lite om det här partiet" säger han i gårdagens tv-intervju. Han har sett en SD-representant i tv som inte verkar "vara så tokig", som verkar "hyfsat sund".

Han minns inte vem, men i en tidigare intervju namngav han SD-ledaren i Höör, Anders Westergren. Under 1996, när Jimmie Åkesson varit partimedlem minst ett år, håller ledande Sverigedemokrater ett spektakulärt möte. Tina Hallgren-Bengtsson, partiets vice ordförande i tre år, tar på sig nazistuniform och gör tillsammans med ett 50-tal andra dårar Hitlerhälsningar, hissar blågula hakkorsflaggor och bränner böcker. Allt sker på Anders Westergrens tomt i Höör, cirka åtta mil från Jimmie Åkessons hem. "Hyfsat sund", som Jimmie Åkesson säger.

Jag hittar lönndörren in i den tonårige Jimmie Åkesson hjärna och åker rutschbana rakt ut i en högerextrem, rasistisk rörelse, vars kärna består av äldre nazister och ett gäng skinheads i bomberjackor med ett språkbruk begränsat till "Ut med packet" och "Sieg heil". Och aldrig skriker de "Hata EU".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!