Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Jag är inte rädd för feminismen - jag är skräckslagen för mansrörelsen

En halvtimmes promenad varje dag är bra för både kropp och själ. Man hinner fundera en stund, och lyssna på musik samtidigt: Sharon van Etten, Barbara West, P J Harvey, Eva Cassidy, Lykke Li, Carly Simon, Brandi Carlile, Monica Zetterlund...

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den där dagen i förra veckan när några bankrånare på moped härjade i centrala Stockholm tog jag en hastig lunchpromenad genom Humlegården, lyssnade på kvinnor och tänkte på män.

Vad är det för fel på oss? Varför rånar vi banker, misshandlar, mördar? Varför slåss vi för att vi älskar ett fotbollslag? Varför misshandlar vi kvinnorna vi säger vi älskar? Och varför sysslar inte kvinnor i samma utsträckning med denna dårskap?

När bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor diskuteras hamnar vi ofta i löneskillnader, exploateringen av kvinnokroppen, bristen på kvinnor i företagens högsta ledning och styrelser, och att kvinnor endast har två av tio platser i parlamenten, internationellt sett. Viktiga saker, många normer och strukturer att förändra, för allas vår skull.

Men debatten om skillnaderna mellan män och kvinnor som grupper har ett så mycket större innehåll. Svenska flickor har bättre betyg än pojkar. Tjejer skaffar sig oftare en högre utbildning. Kvinnor lever längre än män. Män kör ihjäl sig och andra oftare. Män super sönder sig mer frekvent. Män har färre nära vänner, och dubbelt så många män som kvinnor tar livet av sig. Kvinnor är inte alls lika benägna att slåss, misshandla och mörda.

Kvinnor läser dessutom fler böcker och går oftare på teater. Om man inte bara är ute efter makt och pengar verkar det roligare att vara kvinna: bättre betyg, högre utbildning, fler vänner, mer kultur, färre slagsmål och längre liv.

Så enkelt är det förstås inte, men om vi vill ändra på hur samhället ser ut handlar det inte bara om att ge tjejer bättre självförtroende utan också att ge pojkar andra förebilder och andra sätt att uttrycka känslor än att slåss och hävda sig genom fysisk styrka.

 

Tänk ett samhälle där kvinnor tjänar mest pengar, har störst politisk makt, begår en förkrossande majoritet av våldsbrotten, sparkar varandra gula och blå på fotbollsmatcher, ligger bakom alla massmord, startar nästan alla krig och har exakt likadana slipsar? Om ett sådant löjligt samhälle existerade, skulle vi inte vilja ta reda på varför det ser ut så och kanske förändra det?

Jag är inte rädd för feminismen, genusforskningen eller kvinnorörelsen, men jag är skräckslagen för mansrörelsen, den som begår grova sexövergrepp på förskolebarn, säljer, köper och utnyttjar tonårstjejer som sexslavar, misshandlar och våldtar kvinnor.

Sharon van Etten sjunger att hon längtar efter den stund då vi inte är rädda för någonting, den dag då vi inte gömmer oss för någonting. Många män är negativa till feminismen på grund av rädslan att förlora privilegier vi faktiskt har. För att uppnå jämställdhet krävs en förändring av mäns levnadsvanor, attityder och värderingar. Men tänk om vi därmed får läsa fler böcker, får fler vänner och ett längre och roligare liv?

Vid Stureplan kommer tre män i 40-årsåldern gående, mörkblå kostymer, ljusblå skjortor, liknande frisyrer och nästan exakt likadana slipsar. De ser ut att diskutera någon viktigt. Jag kan inte hålla tillbaka ett brett leende och när jag får ögonkontakt med en av slipsmännen och han märker att jag skrattar får han något panikslaget i blicken. Som om han förstår varför.

Det är inte synd om mannen, men det är synd om människorna.