Lars Lindström
Röster väcker mig. En man som rosslar något för sig själv, sedan mumlet av andra röster, två kvinnor, därefter den fjädrande smällen av metall mot metall.
Rösterna befinner sig någonstans i rummet där jag sovit, ett rum jag minns att jag gått in i, men inte känner igen. Luften är tung och doftar av något skarpt och antiseptiskt. När jag öppnar ögonen ser jag endast de veckade, flamsäkra engångsdraperierna från Specialgardiner AB i en neutralt beige kulör.
Sjukhuset, just det, njurstenen, den förbannade njurstenen, som har fått mig att vandra runt i timmar två nätter i rad i en overklig smärta innan sjukvården förbarmade sig.
Efter diskbråck, artros, cancer och hjärtfel är en njursten ingenting. Att bli äldre är en process, en långvarig process som innebär ökade funktionshinder. Det är inget man kommer runt. Saker och ting blir svårare, tar längre tid, blir till sist omöjliga att utföra. När måste jag sluta spela innebandy på måndagskvällarna?
Jag har fastat 24 timmar med dropp, hon hela veckan
Det är bara att anpassa sig, och förstå att den som är medveten om döden och vågar säga det utan fruktan, kan älska nuet mer och känna dess tyngd i handen, som om varje dag är sin egen lilla tillvaro.
På andra sidan draperierna finns en kvinnlig patient som jag förstår är mycket äldre och väldigt sjuk och samtidigt väldigt pigg. Jag har fastat 24 timmar med dropp, hon hela veckan och jag hör styrkan i hennes svaga röst när hon ringer runt, ställer in aktiviteter och tar hand om anhöriga. Trots att hon är sjuk har hon kraft att förmana sin närstående om hur han ska ta hand om sig och få i sig något att äta.
Döden behöver vi inte rädas, för när den kommer är vi inte längre kvar. Jag läser en intervju med Jan Carlzon, företagsledaren och före detta SAS-chefen som blivit 80 år och inte heller fruktar den. Eftersom han har drabbats av Parkinsons sjukdom är det vägen fram till döden som oroar honom.
Döden kommer att hända oss
Det är livet som räknas. När den tidigare buddistmunken Björn Natthiko Lindeblad för en månad sedan valde att avsluta sitt liv med hjälp av assisterat döende blev frågan om dödshjälp åter aktuell. Ska vi utreda om att göra det lagligt? Inte ens läkarkåren är överens.
Ordföranden i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, Torsten Mossberg, undrar i en intervju i SVT om läkare ska hjälpa till vid assisterat döende – eller särskilt tillsatta ”bödlar”. Ja, han säger ”bödlar” om assisterat döende av obotligt sjuka och visar därmed på ett brutalt sätt att han redan har bestämt sig.
Själv är jag inte lika säker. Efter att under sjutton år ha sett min svärmor tyna bort i Alzheimers sjukdom undrar jag om hon inte vill slippa detta.
Döden kommer att hända oss. Jag skrivs ut och tar en lunchpromenad med min älskade, tar ett djupt andetag och andas in barrdoft och kall februariluft. Och så plötsligt på marken: en blommande snödroppe, som ett tecken på en roterande jord, solens nya högre vinkel på himlen, hopp om liv.
Jag ler och tänker på pilen på magen, att den pekar snett uppåt. Det känns på ett märkligt sätt mycket positivt.
Lars Lindström har tidigare varit Expressens USA-korrespondent och som nyhetskrönikör på fältet har han bevakat valrörelser, terrorattacker och skolmassmord. Han skriver krönikor om samhälle, kultur och relationer.