Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Jag anar ett svagt surr från den nya teknik som ska undsätta oss

Foto: RAMON ESPINOSA / AP TT NYHETSBYRÅN
Ett krossat hus, en gråtande man. Ett resultat av orkanen Dorians härjningar i High Rock, Grand Bahama, Bahamas. Foto: RAMON ESPINOSA / AP TT NYHETSBYRÅN

Jag tillhör optimisterna, de som tror att de ska leva i 90 år och är övertygade om att ny teknik ska rädda den mänskliga civilisationen från utplåning.

Frågan är bara om vi är beredda att betala priset.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När jag försöker tänka på den där natten i sjukhussängen, på avdelningen för bröstsmärtor, har ni hört, en hel avdelning för smärtor i bröstet, när jag tänker på den hittar jag ingenting. Inte ens en natt i egentlig bemärkelse, bara en sjukhussäng och en tystnad som bröts av ett periodiskt pipande, kanske från någon av EKG-apparaterna som övervakade alla som skulle övervakas.

I gryningen började hjulen snurra och världens slammer gled försiktigt in genom det öppna fönstret och jag konstaterade att jag fortfarande har ganska fin hörsel även om bruset från tusen rockkonserter inte kan tänkas bort.

Man hör det med huvudet, inte alls med öronen, det brusar och du vet inte var det kommer ifrån eller varför det finns. Det kan inte tystas, men det försvinner av sig själv när det vill.

Jag tänker bort det, fast det inte går, och fantiserar om att jag befinner mig i en skog och att det är asparna som sjunger sin enformiga visa.

Vi hör gnisslet från planeten, ljudet av orkanen som vältrar sig över paradisöarna.

Jag vill påstå att jag gör mitt bästa för att inte prata så mycket om mig själv. Om bara ett ögonblick kommer jag att prata om en katt och om döden, var så säkra på det.

Den där natten i sjukhussängen hördes ingenting, allt var tyst, men i gryningen började prasslet och suckarna och det avlägsna ljud som jorden producerar, ljudet som vi kan höra om vi lyssnar noga, när allt annat tycks tiga.

Vi hör gnisslet från planeten, ljudet av orkanen som vältrar sig över paradisöarna, tystnaden från tusentals saknade, knastret av förhöjda temperaturer, dånet av smältande polarisar, knaket av regnskog som huggs ned och bränns och bruset av miljarder plastpartiklar som duggar över oss.

Vi lever med växthuseffekt och klimatkris, fast en del låtsas inte om det, kanske fantiserar de också om susande aspar, medan vi andra drömmer om den nya, gröna tekniken. Människan har alltid kommit på lösningar. Vi uppfann hjulet och skriftspråket, upptäckte penicillinet, åkte till månen, utrotade smittkopporna, det är klart att vi kommer att fixa klimatat, sa livsbejakaren.

Är vi beredda på det? Vad vill vi offra? Vart vill vi resa? Vad vill vi äta?

Vi uppfattar suset från tusen vindkraftverk, hör hur miljoner solcellsanläggningar sätts upp, lyssnar till dunkandet från en industri som vill bli fossilfri, hör regnet strila ned genom framtidens permeabla trottoarer som släpper igenom skyfallen till jorden och om vi anstränger oss kan vi förnimma brummandet från den elektrifierade fordonsflottan.

De tekniska framstegen ska komma till vår räddning, det hoppas många oavsett politisk ideologi. Men forskning och teknik kräver resurser, som måste tas från andra områden. Är vi beredda på det? Vad vill vi offra? Vart vill vi resa? Vad vill vi äta?

Jag anar ett svagt surr från den nya tekniken som ska undsätta oss. Eller överröstas det av mumlandet från politiker som inte kan enas?

Och sedan den väsande andhämtningen från en cancersjuk lunga, den sista sucken från en tysk invandrare som efter 78 år lämnar en stökig sommarstuga och en 14-årig katt med rosa nos efter sig.

Kanske var det inget, kanske var det ljudet av ett liv.