Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Ingen ser livsfixandet, ingen tackar dig, ingen värdesätter det som arbete

Foto: TT NYHETSBYRÅN

Om du inte vet vad det innebär att livsfixa får du veta det nu. Det är allt administrativt arbete du gör för att ditt dagliga liv ska kunna flyta på.

Ingen ser livsfixandet, ingen tackar dig, ingen värdesätter det som arbete – inte ens du själv.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi promenerar på halkiga trottoarer och bilarnas vinterdäck slirar runt i ojämna hjulspår av packad is och snö. Det är som allt går lite långsammare, som om vi fortfarande går och väntar på att regeringen ska börja regera.

Du har svarat på och rensat bort mejl i din privata mejlkorg, och laddat ned formuläret som ska fyllas i och som ett av barnen ska ta med till skolan.

Du har tänkt ut vad som ska ätas till middag, på en lapp eller i mobilen skrivit ned de livsmedel som ska inhandlas. 

Du har bokat tid hos tandläkaren, för dig eller ett av barnen, eller beställt service för bilen.

Det där är livsfix, administrativa göromål, som vi ibland gör utan att tänka på och nästan alltid utan att tänka på som arbete. Det är inte att handla och laga maten, inte att följa ett barn till tandläkaren – utan att planera och administrera de här vardagssysslorna.

En kväll krånglar bredbandet och du sitter i telefonkö, samtidigt som du försöker googla fram en lösning på problemet. Du söker på nätet efter en pjäs eller en konsert som verkar spännande, som Rufus Wainwright i Stockholms konserthus, och beställer och betalar biljetter. Du kollar att hyran och elräkningen har dragits som vanligt med autogiro.

https://www.instagram.com/p/Bte99mEl2LH/

Livsfixandet, som jag kallar det, eller life admin, som Elizabeth Emens kallar det i boken ”The Art of Life Admin”, finns i vår vardag.

Alla gör det, och hennes teori är att livsfixandet tar allt mer tid och utrymme, men att det går att göra någonting åt det.

För mig är det värsta – och bästa – livsfixandet när någonting krånglar eller går sönder, som elektronik eller hushållsapparater.

Som när jag söker och finner den absolut bästa lösningen för att förlänga och förstärka det trådlösa nätverket där hemma.

Eller som när brödlådan i matt stål inte längre går att stänga. I stället för att kasta den och köpa en ny ägnar jag timmar åt att leta fram en sajt där det går att beställa en liten, liten svart plastbit för fem euro från Belgien (fraktfritt) för att ersätta den trasiga plastbiten. Den beställs och betalas på nätet och anländer några dagar senare i ett kuvert i brevlådan.

Det känns tillfredsställande, som det alltid gör att laga något trasigt. Men är det värt tiden?

Om du synar ditt liv ska du upptäcka hur många timmar du använder till att administrera, och hur mycket teknologin – som ska hjälpa oss att vinna tid – genom att krångla ser till att arbetet med att ställa allt till rätta ofta stjäl mycket tid av oss.

Elizabeth Emens menar att ett sätt att begränsa livsfixandet är just att göra det synligt, ge det ett namn. Därmed kan du ta ställning när det dyker upp: ska du ta dig an detta eller inte.

Om någon annan ber dig livsfixa kan du be dem att googla själva; det gäller även barnen. Och om du verkligen måste administrera vet du att det är arbete – och inte bara slöseri med tid.

Själv har jag sedan många år alla räkningar på autogiro och älskar att planera, ansöka, beställa och organisera. Livsfixare är mitt andra namn.