Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Ibland är döden inte det värsta som kan hända

Marieann Berndtsson blev 97 år. Hon var min syster och en vandrande reklam för ett långt liv, skriver Lars Lindström.Foto: Lars Lindström
Marieanne Berndtsson besökte 2009 New York för första gången – som 86-åring.Foto: Lars Lindström
Dagens Nyheter rapporterar om explosionen som fick 1 500 fönsterrutor att krossas på Reimersholme i Stockholm 1946.Foto: DN arkiv

När Marieann var 22 vaknade hon av en explosion och trodde att hon skulle dö, men det gjorde hon inte. Hon levde i 75 år till.

Marieann är min syster och en vandrande reklam för ett långt liv. 

I dag begravs hon.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Döden har klivit närmare denna vår, det har coronan sett till. Min syster levde tills hon fyllde 97, sedan låg hon i sin säng några dagar innan det var över. Hon hade inte covid-19, hon var bara färdig med livet. 

Jag älskade våra luncher hemma hos henne på Rålambsvägen i Stockholm, tvärs över gatan från Expressen. Falukorv i ugn. Purjolökslåda.

Då berättade hon episoder från barndomen i Skellefteå på 1920– och 30-talet, flera decennier innan jag föddes. Hennes mamma, vår pappas första hustru, dog när Marieann var fem år.

Hans andra hustru stack med en annan när Marieann var tio. Vår far satt med pistol i handen vid sitt skrivbord.

Storebror Berndt vågade inte gå in i rummet och gav tioåringen uppdraget att avväpna. Hon övertalade pappa att lägga undan vapnet. Men hon fick aldrig veta vem han ville skjuta: hustrun, hennes nya man eller sig själv.

Det unga parets första skräcknatt på Reimersholme fick dem inte att flytta

Under en annan lunch skildrade hon explosionen som chockade henne i februari 1946. Kriget var över, Marieann var 22 och nygift med Stieg, de hade köpt lägenhet på Reimersholme i Stockholm och gick till sängs den första kvällen.

Klockan var strax efter två på natten när de vaknade av smällen och av att alla rutor krossades. Sprängdes postkontoret? Var kriget här? Var detta slutet?

Nej, det var spritfabriken på Reimersholme som exploderade. Det hade gått fel i en kemisk process, ett tjugotal personer skadades, men ingen dog. Glasmästerierna fick bråda dagar: 1 500 fönster fick lagas på ön.

Det unga parets första skräcknatt på Reimersholme fick dem inte att flytta. De bodde kvar i samma bostad i 60 år.

Hon var vital i kropp och knopp i mer än nio decennier

När Marieann var 86 år arbetade jag som USA-korrespondent och hon gjorde sin första och enda resa till New York för att hälsa på. Hon tog med vännen Göta, 81. När de landade dog Michael Jackson och jag stack till Los Angeles för att rapportera på plats. När jag återkom hade duon gjort New York på egen hand: gått på museum, shoppat, besökt Metropolitan Opera, vandrat i Chinatown, åkt upp i Empire State Building och tagit lokalbuss till Battery Park.

När jag tog ledigt med dem en dag tröttade de ut mig, och jag sa: Ni är nästan 170 år tillsammans, nu får ni lugna er.

Jag ska alltid minnas nyfikenheten hos Marieann, närheten till skratt, förmågan att göra andra på gott humör. Hon var vital i kropp och knopp i mer än nio decennier, men sista två åren blev hon sämre. Kan det inte räcka nu, sa hon. 

Hon tyckte att hon hade levt klart. 

Tristessen på äldreboendet under besöksförbudet var plågsam. Hon var uttråkad. De kunde åtminstone skicka hit någon som sjöng för oss, sa hon när jag ringde. Så jag sjöng.

Några dagar innan hon somnade in fick vi träffa henne, trots besöksförbudet. Jag hoppas att hon identifierade våra röster, bakom munskydden, jag tror det, jag tror att hon kände att jag kramade hennes hand genom täcket. Tre dagar senare slutade hon att andas.

En dörr stängs med en suck. Ljuden av interaktion och avsked drar sig tillbaka genom korridoren, och då känner vi att ibland är döden inte alls det värsta som kan hända en människa.

Iréne Nilsson Carlsson, Socialstyrelsen: ”Det är framför allt viktigt”