Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

I en parallell värld är SD-ledaren tandlös

Jag drömmer att Doug Seegers slog igenom redan 1974. I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen som handen griper en solvarm sten, som Tomas Tranströmer diktar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I den vakna världen sjunger Doug Seegers om en hemlös, handikappad och hungrig man som sitter på gatan och tigger.

Orden går rakt in i hjärtat. Doug Seegers vet vad han pratar om. Han har suttit där, fattig och tandlös. Det har varit hans liv.

Vi är hundrafem personer i lilla Skebopuben i Roslagen, utsålt fem kvällar i rad, vi reser oss och hyllar 62-åringen som vandrar mellan soul, blues och country, som lever sin dröm, som fick en möjlighet att resa sig från gathörnet i Nashville tack vare Magnus Carlson, Jill Johnson och ett svenskt tv-program.

Doug Seegers komponerar det mesta själv, men "Don't laugh at me" är skriven av Mark Willis. Orden kommer helt naturligt från Doug Seegers. Jag skulle inte sitta här om jag hade tillräckligt mycket mat, sjunger han... och tro inte att jag inte märker att våra ögon aldrig möts.

Jag hör ett välriktat inlägg i tiggeridebatten från en som levt på gatan, och smärtan i hans röst just då är konsertens starkaste ögonblick. Skratta inte åt mig, i Guds ögon är vi alla lika.

I min värld, säger Jimmie Åkesson några dagar senare i partiledardebatten i riksdagen, och jag undrar vilken värld SD-ledaren menar, vilken verklighet. Hans uppväxt i Sölvesborg tycks ha varit en parallell verklighet där han förföljdes och hotades av invandrargrupper, som enligt alla andra inte fanns. När han gick med i SD som tonåring såg han det EU-kritiska partiet, inte rasismen, skinnskallarna, bokbålen och nazihälsningarna som alla i den parallella verkligheten såg.

Parallella världar är ett fascinerande ämne. Max Tegmark, den fantastiska fysikprofessorn, hävdar att det finns oändligt många parallella universum och därmed oändligt många versioner av Jimmie Åkesson, Doug Seegers och av dig och mig. Hans teori är inget flams, den bygger på en sanning inom modern fysik, kvantmekaniken, en framgångsrik beskrivning av materiens och energins beteende i mikrokosmos.

Enkelt förklarat menar Max Tegmark att eftersom det enligt kvantmekaniken finns ett begränsat antal sätt att arrangera partiklar, men universum är oändligt kommer allt som kan hända också att hända. Om man sätter ihop hundra legobitar på oändligt många sätt kommer några av legofigurerna att bli exakt likadana.

Universum behöver inte ens vara oändligt, det räcker med att det är jättejättestort för att våra dubbelgångare ska finnas i en annan värld.

Det må låta som science fiction, men Max Tegmarks hypoteser bygger på matematik, och om matematiken strider mot det vi upplever med våra sinnen ska vi lita på matematiken, säger han, för den har alltid visat sig ha rätt. Utom, faktiskt, när SD räknar på invandringens intäkter och kostnader.

I ett parallellt universum slog Doug Seegers igenom redan som 22-åring och blev en världsstjärna. I ett annat förstod och älskade den 15-årige Jimmie Åkesson att han gick med i ett rasistiskt parti som bildats sju år tidigare av en skinnskalle, två nazister och en svensk veteran från Adolf Hitlers Waffen-SS.

I en parallell värld är det Jimmie Åkesson som sitter tandlös och tigger på gatan. I en annan räknar SD rätt i sin budget. I ytterligare ett universum finns en SD-ledare som tycker att alla människor är lika värda, oavsett var de är födda. Jag tror helt enkelt att Jimmie Åkesson har hamnat i fel universum.