Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Hennes alzheimer tycks ha förlöst en hämning hon haft. Nu trallar hon varje gång vi ses.

När vi kommer till den rara bagarstugan i Kusmark utanför Skellefteå  vill svärmor plötsligt inte gå ur bilen. Vi trugar, vi lockar med goda  dofter och hämtar till och med en nybakad tjockkaka så hon ska få se att  vi inte luras.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men ingenting hjälper. Hon sitter envist kvar, och blir stel som en pinne när jag försöker hjälpa henne att kliva ur. Nej, säger hon och vi får ge upp. Svärmor har alzheimer, och vi hade hoppats att dofterna och den välkända miljön i bagarstugan skulle väcka minnen hos henne.

Vi köper en trave av de ljuvliga, hembakta bröden av sjuttonåriga bagaren Olivia och hennes mamma Britt och vänder tillbaka. Resan är inte förgäves ändå. Svärmor tittar ut över det västerbottniska landskap som vi färdas genom, studerar tyst de röda husen, skogen, fälten, vägskyltarna och säger något om att det var länge sedan hon var här... "och nu är det sjuttio".

Oftast hittar hon inte de rätta orden, så bara några korta meningar och en intresserad blick genom bilfönstret gör att vi känner att det fanns en poäng med att återvända till hennes barndoms trakter.

Minst 110 000 svenskar har alzheimer, den vanligaste demenssjukdomen, en sjukdom vars orsaker är i stort sett okända. Vård och omsorg av dementa kostar samhället 50 miljarder kronor varje år, och summan bara ökar.

Trots detta satsas lite på forskning. Enligt en utredning som Hjärnfonden har gjort är de statliga anslagen och privata donationerna till hjärnforskning 150 miljoner kronor per år, vilket är mindre än en tusendel av vad hjärnsjukdomar beräknas kosta samhället. Alla hjärnsjukdomar kostar oss 165 miljarder kronor per år, mer än all cancer, fetma och hjärt- och kärlsjukdomar.

Vi åker tillbaka till Annagården i Skellefteå. Jaha, vad ska vi göra här då, undrar svärmor, som har bott där i två år. Vi kanske ska ta en kopp kaffe, vad tror du om det? Vid ett bord i allrummet sitter en äldre kvinna leende med en docka i famnen, och pysslar med den, som om det vore en riktig bebis.

Alzheimer är en smygande sjukdom, och tyvärr missar primärvården många som drabbats. Enligt Socialstyrelsens nationella utvärdering är det mycket svårt för den som misstänker demens att få bli utredd. Mindre än hälften får genomgå en fullständig utredning.

Det riktigt vidriga i den situationen är att det tycks handla om lönsamhet. Lars-Olof Wahlund, professor i geriatrik på Karolinska institutet, säger till Sverige Radio att orsaken kan vara "den ekonomiska incitamentstrukturen". De här patienterna är inte intressanta, det tar för lång tid, det lönar sig inte.

När jag hör sånt vill jag skrika rakt ut. Hur kan vi låta sjukvården urarta på det viset? Hur kan vi låta marknadsprinciper hämtade från näringslivet styra utvecklingen? Hur kan vi låta läkekonst ersättas av sjukvårdsproduktion?

Jag skriker inte. Jag nynnar ihop med svärmor i stället. En märklig sak som har hänt är att hon har börjat sjunga. Hon som alltid vägrat. Hon har levt med en man som alltid sjöng - i kyrkan, i körer, på födelsedagen, vid snapsen - men har själv vägrat ta ton.

Hennes alzheimer tycks ha förlöst en hämning hon har haft. Nu trallar hon varje gång vi ses. Om jag slår i gång en spellista på Spotify med svensktoppslåtar från mitten av 1960-talet rör hon foten i takt och vaggar med huvudet. Hon njuter av musiken, hon känner igen, hon nynnar med ibland.

Svärmor är en annan människa nu. Ibland är hon nästan som hon var förut. Någon gång är hon svår att känna igen. Men vi älskar henne lika mycket vilket som.